Citronmeliss är ett gissel!

I trädgårdslandet på Bosarve växer bland annat citronmeliss. Mycket citronmeliss. Så mycket citronmeliss att nästan inget annat orkar växa längre, inte ens myntan (en enda liten kvist har jag hittat, och mynta brukar vara ett gissel i sig), bara nässlor och kirskål - två andra gissel.

Citronmeliss har, precis som just nässlor och kirskål, rotsystem från helvetet. Kanske står de till och med i direktkontakt med helvetet. Jag tror nästan det.

När jag fick tre stora fina dahliarötter av mamma i födelsedagspresent tänkte jag i mitt stilla sinne att det ju inte kunde vara så svårt att rensa en kant av landet och sätta dem där. Låt oss säga att jag hade fel!

Just i den här kanten såg det mest ut att växa gräs och en och annan maskros. Beväpnad med planteringsspade, en sån där liten kratta och en sån där lång rak mojäng med kluven spets som man kommer åt maskrosrötterna med (jag vet, jag vet, ska jag ha trädgårdsland borde jag verkligen googla på vad redskapen heter!) gav jag mig i kast med ungefär en meter gånger kanske 40 cm av landet.

Sonen och hans kompis R var till god hjälp och gick och tömde kompostkorgen, ni vet en sån där stor man har i trädgården och lägger kvistar och sånt i. Tre överfulla korgar blev det. På 0,4 kvadrat land!

Nästan allt var rötter, i alla fall två av korgarna. Säg att jag tog mig ungefär 30 cm ner, kanske skulle jag egentligen ha behövt 5 cm till, men jag orkade inte! Jag slet och drog och lirkade, och varje gång jag trodde jag var klar på en plats fastnade spaden i ett nytt rotsystem.

Jorden är ganska lucker, så ibland fick jag med en halvmeter lång reva rätt in i landet (där jag egentligen inte tänkt rensa nu), och nog fasiken satt en citronmelissplanta fast i andra änden på den. Jag ger mig fan på att den hånflinade åt mig också!

Jag var nässelbränd genom handskarna, hade blåmärken överallt  och träningsvärk i en dryg vecka när jag var färdig. Och det värsta är att det garanterat växer citronmeliss runt mina dahlior när jag kommer till Bosarve nästa gång.

Tre slutsatser drar vi av detta:

1. Plantera aldrig aldrig aldrig citronmeliss i ett land. Sätt dem i kruka.

2. Landet jag redan har är bara att flytta. Gräva nytt ett par meter bort, lägga markduk i botten, ge fan i att plantera citronmeliss (och mynta!) och flytta dit de etablerade plantor vi vill ha med ur det gamla landet.

3. Jag behöver ungefär tusen tips på vad man kan göra med citronmeliss. Och massor av vänner som kommer och hämtar i sommar!

Presenten avslöjas - men inte överraskningen

Om precis två veckor åker jag och mina tre kollegor till Bosarve och har planeringsdagar. Tjejerna åker hem på fredagen, men jag stannar så klart över helgen. Jag föreslog att maken skulle komma ner på fredagen, men han har inte råd - det är ju en osedvanligt fattig månad.

Meeen - då kom jag på att han får resan i födelsedagspresent i förskott, och så får han ju vår överraskning också när han kommer fram.

Så i presenten fanns:
- Biljett t o r till Gotland
- 2 båtbussbiljetter
- Busstidtabeller med avgångar till Bosarve som passar båten markerade
- Pengar till bussbiljetterna (som fortfarande betalas kontant på Ön.

Första resan till Bosarve, från dörr till dörr, alltså. Det var väl en bra present?

Maken fyller år idag!

Eller ... Nä, det gör han inte egentligen, men vi låtsas det. Han måste ju nämligen få en present idag.

Ni vet överraskningen jag och sonen pysslat med? Jag pysslade lite till igår, och snart snart är det färdigt. Och man kan säga att hans present idag är en del av överraskningen. Men bara en del. Och bara på sätt och vis.

Nu förstår ni precis va? Här ska ni i alla fall få en sneak peek på presenten.

Det stora gamla huset hade ...

... två granngårdar nära nära. På Gotland blev det nämligen oftast inte så att gårdarna skiftades och flyttades på samma sätt som i resten av landet. Själva byggnaderna ligger ofta kvar nära varandra, så alltså även här.

I den ena gården bodde som sagt flickans stora kärlek bonden Mikael och hans mamma. I den andra gården bodde farbror Emil och tant Helga, de var väldigt, väldigt gamla, minst lika gamla som husen, trodde flickan. Kanske var de inte riktigt så gamla.

I Helgas kök fick man nybakade bullar och mjölk, ofta släta knutna saffransbullar. På Gotland äter man nämligen saffransbullar året om, inte bara till jul. Bullarna knyts från olika håll beroende på om de skall vara till vardags eller fest, festbullarna blir högre och toppigare.

Hon bakade också vanliga kanelbullar, och de sprödaste, frasigaste franska våfflor flickan smakat än idag. På bordet stod en gul toffelblomma, och flickan fantiserade om att ha de fluffiga, bolliga tofflorna på fötterna, om de ändå bara varit lite större.

På baksidan av Emil och Helgas hus växte sockerärtor. Eller var det kanske någon annan sorts ärtor? Flickan minns inte, hon var väl inte så duktig på olika sorters ärtor då, men de var söta och goda, och ibland hjälpte flickan till att sprita dem.

Även om flickan kanske inte var till så stor hjälp, lät de henne alltid känna sig viktig. Till exempel när Helga skulle baka slagbröd, det som de flesta av er kanske känner som gotlandslimpa. Då satte hon en stor stor deg i ett väldigt gammalt träkar som aldrig diskades, för så skall det vara. De torkade degresterna hjälper den nya degen att jäsa. Då kom farbror Emil och slog degen med en stor träspade, mest lik en åra, och flickan fick hålla karet hårt hårt.

Förmodligen behövdes det inte, karet var tungt och degen tyngre, men flickan hade en för henne viktig uppgift som fick henne att känna sig viktig och delaktig.

Eller i hönshuset, när äggen skulle plockas, då var det viktigt att flickan gjorde det, aldrig så försiktigt, med sina små händer. Aldrig funderade hon ens över hur äggen plockades när hon inte var där. Kanske värpte hönsen inte ens då?

(bilder från www.fotoakuten.se)

Man tager vad man haver!

Jag har klurat lite på det här med fattig månad. Det kanske inte är så tokigt ändå, då blir man liksom så illa tvungen att äta upp det där lite konstiga man har i frysen och skafferiet, ni vet det där som man flyttar på varje gång man kikar efter något att laga och till slut har flyttat på så många gånger att det ligger längst ner, längst bak.

Och sen när det är -22 i februari och dags att frosta av frysen ger man upp och slänger det, det där som numera är en aning svåridentifierat eftersom det är så frysskadat.

Bild från www.fotoakuten.se

Alternativt hittar man det där (med största sannolikhet öppnade men knappt använda) paketet polenta som gick ut för fyra år sedan när man städar skafferiet, vilket ska erkännas händer betydligt mer sällan än avfrostning av frysen hemma hos oss.

Trots allt är det ju väldigt sorgligt att kasta mat bara för att det är så mycket enklare att laga till det där man brukar laga, så att mer eller mindre vara tvungen att äta det är ju egentligen toppen.

Dessutom måste man ju då använda fantasin lite, och botanisera bland recept med ingredienser man normalt inte använder. Det kan ju visa sig bli den allra bästa matmånaden på länge, det här! Och betydligt mer omväxlande än det brukar ...

Är det förresten någon som har ett fantastiskt recept som innehåller ett halvt paket smördeg, polenta och en burk korma-bas ...? :P

Woooow vilken fattig månad ...

Alla sparpengar har gått till handpeng, lagfart, pantbrev. Stora lån har införskaffats, liksom elabonnemang, vatten- och sopdito samt husförsäkring. Dessutom ska husbesiktningen på nästan 10 lakan betalas - och maken har hamnat på lönesläp eftersom han varit sjukskriven och fått pengar från försäkringskassan, så han kammade in en kvarts lön.

Åh! Glöm inte bilförsäkringen, den passade också på att dimpa in. Och sen har vi ju den vanliga hyran, tre mobilräkningar, två fackavgifter, vanliga hemförsäkringen och två studielån. Vad har jag glömt? Jo, bredband förstås. Och avgifter för att lägga upp lån, betala hus, skaffa konton i annan bank för att bli helkund och därmed få ränterabatt.

Sa jag att maken fick en kvarts lön? Tur man har makaroner i skafferiet. Fast havregrynen tog jag med till Bosarve. Orutinerat.

Vi kommer att vara lika hungriga som kattungen som hälsade på när vi grillade på uteplatsen första gången.

Hoppas vi blir lika söta.

Äppel- och pärongottarna börjar ta slut!

Ve och fasa! Vårt hemgjorda, superbilliga, dundergoda godis är snart till ända. Vilken himla tur att vi har så många fina äppel- och päronträd på Bosarve.

Det blir storproduktion till hösten!

När man inte kan påta i rabatten ...

... får man nöja sig (och det gör man ju verkligen!) med den urtjusiga buketten sonen kom med till mors dag.

Och igår fick jag ännu mer paket (fler River Cottage-filmer och boken Three Hungry Boys), dillkokt färskpotatis, aioli, rökt lax och rökta räkor toppat med jordgubbar och grädde.

Life is good!

Rabarberrecept önskas!

Vi har helt sanslösa mängder rabarber på Bosarve. Verkligen helt galet mycket. När jag skickat med både H, L, mormor och mamman så mycket de kunde bära (mamman uppmanades att ta till hela sitt kvarter!) var det knappt att det syntes att man överhuvudtaget skördat.

Nu behöver jag alla era bästa rabarberrecept, gärna sådana som håller lite längre så vi kan njuta av rabarbern även under vintermånaderna, men så klart även sådant man äter eller dricker direkt.

Paj, kräm och saft i all ära, men finns det andra roliga grejer att hitta på med rabarbern? Kom igen nu, jag vet att ni sitter på en samlad receptskatt!

När sonen var liten gick ett barnprogram som hette "Rummel och Rabalder". En gång gjorde jag rabarberkräm, och i veckor efter tjatade han om att han ville ha mer "Rummelbaldersoppa". Då hade jag inte mer rabarber och nu vet jag inte om han gillar det längre. Men ett riktigt bra recept på rabarberkräm förtjänar nog fortfarande namnet Rummelbaldersoppa ...

Och självklart är ni välkomna till Bosarve och hämta rabarber om ni är på Ön (och vi är det förstås, annars blir det svårt att bjuda på kaffe på uteplatsen ...)!

Det var en gång ...

... en liten liten flicka som kom till ett 198 år gammalt hus. Flickan var bara någon månad gammal första gången de träffades, men skulle komma att följa huset i många år.

Varje sommar återvände flickan till huset, i början med sin mamma och pappa, men senare även med sin farfar eller farmor. Farfar var sjukskriven i långa perioder och farmor var lärare, så flickan kunde spendera ganska mycket tid i huset.

Det stora gamla kalkstenshusets breda golvtiljor hade sakta slitits ner till en sammetslen, vacker yta, snäll mot bara, sommarbruna barnafötter, och de vackra spegeldörrarna hade öppnats och stängts så många gånger att färgen nötts av kring handtagen. I köket fanns ett skafferi så stort som Narnia, i alla fall kändes det så för en liten liten flicka, och gömde äggen flickan försiktigt plockat i grannens hönshus. Ibland stod där också ett turkost durkslag i plast, fyllt med solmogna jordgubbar. Vilken skatt!

I köket stod en gammal vedspis, och när vädret var ruggigt kokade flickan och hennes farfar gröt på den i skenet av en fotogenlampa. Gröten åts sedan med träslev, precis som förr i tiden. I alla fall var det flickans övertygelse att det var så man levde, och flickans farfar spelade med. Än idag är flickan mycket intresserad av hur folk levde förr i tiden, även om huset nu hunnit bli 234 år, och flickan får äta sin gröt i ett annat hus.

Till gröten serverades mjölk ur en vacker blekgul porslinskanna. När flickan blivit lite äldre än första gången huset träffade henne var det hon som hämtade mjölken i den andra grannens bondgård. Hon minns än idag hur tungt mjölkspannet var, och hur oändligt stor grannens fruktträdgård kändes när hon skulle bära det hem.

Varje morgon och varje kväll arbetade flickan i grannens ladugård. Till hennes sysslor hörde att ge kalvarna mat, och hon kände sig mycket viktig. Inte en enda gång slog henne tanken att någon annan skulle ge kalvarna mat om hon inte kom, så hon inställde sig pliktskyldigt i ladugården. Inte för att hon kände sig tvungen, utan för att det var hennes ansvar, och för att hon älskade varje sekund bland djuren. Kornas idisslande, mjölkmaskinernas rytmiska sugande, doften av kor, hö och spenvarm mjölk.

De små kalvarna fick suga på flickans fingrar, och ibland kändes det som om hela armen skulle följa med in. De stora tjurarna fick suga på bondens fingrar - och då följde hela armen med in!

Bonden hette Mikael, och var världens snällaste. Han fick tidigt ta över gården tillsammans med sin mamma eftersom pappan dog i en fiskeolycka. Han hade stor näsa, krulligt hår och var alltid glad. Flickan fick åka med i traktorn när han skulle slå hö eller skörda ensilage, och hon var som mycket liten flicka mycket kär i bonden. En gång, när hon precis anlänt till det gamla huset, blev hon så glad att se honom att hon rusade fram, omfamnade hans ben (för längre nådde hon inte) och frågade om de skulle gifta sig. Flickan minns inte idag vad han svarade, bara att han inte fick henne att känna sig dum eller generad.

Flickans historia med huset fortsätter, men det var så här allting började. En liten flicka, ett stort gammalt hus, soliga somrar, vänliga grannar, idisslande kor och bruna fötter.

Har du hört talas om River Cottage ...

... och Hugh Fearnley-Whittingstall? Inte?

Då är det verkligen på tiden att du kollar upp det, om du är det minsta intresserad av att odla din egen mat, om du är skeptisk till maten du köper i affären och skolan serverar våra barn, om du är nyfiken på självhushåll, eller om du helt enkelt gillar matlagnings-TV. Folk diskuterar om Jamie Oliver eller Gordon Ramsey är den bäste TV-kocken, men svaret är ju egentligen så enkelt: Det är så klart Hugh!

Hugh ledsnade på levnadssättet i London och var skeptisk till vad vi stoppar i oss. River Cottage-äventyret började egentligen innan han flyttade ut på landet, med små resor ut på den engelska landsbygden med hans "Gastro Wagon" (en jeep utrustad med litet kök och en upp-och-ned-vänd båt på taket som sovplats) och sin båt "Bain Marie" (engelska för matlagningsföreteelsen vattenbad).

I serierna A Cook on the Wild Side och Gone Fishing lämnar han plånboken hemma och lever på naturen (och lite på arbete för mat, ska erkännas). Han lär sig vilka vilda växter man kan äta, att fånga grå ekorrar (ett vanligt skadedjur i engelska skogar) och var man säkrast får fisk av vänliga människor han möter längs vägen.

Sedermera flyttar han till River Cottage, en liten stuga med en markplätt han hyr i Devon i sydvästra England. Den vackra blomsterträdgården får vika hädan till förmån för sådant han kan äta, och ganska snart införskaffas två grisar. Med glädje, entusiasm, hårt arbete och en hel del humor tar han sig sedan an livet som självhushållare med hjälp av hjälpsamma grannar.

Han visar oss tittare hur man konserverar, saltar, röker, gravar, syltar och saftar. Han tar oss med till gamla hederliga ciderbryggerier, boskapsmarknader och hänger med på traditionella folkfester i området. Hittar alternativa sätt att få in pengar när man måste köpa något, tjänstgör som "kanin" för traktens jaktlag i utbyte mot en stack höbalar när hans egen skörd går fel och undersöker med stor uppfinningsrikedom om man kan få en karp som levt i en damm att inte smaka dy.

Några favoritavsnitt är när han är på jakt efter mördarsniglar i trädgårdslandet, när han ska klippa får (man kan inte vara bra på allt!) och så klart när han läser Animal Farm av George Orwell för djuren i hagen för att de ska lära känna varandra bättre!

Efter några år när han successivt ökat sin egen produktion flyttar han till en större gård och startar en restaurang där han serverar överskottet från River Cottage. Bra, hemodlad mat, allt efter säsong. Han jobbar även hårt för hållbarhet, småskalighet och respekt för djur och natur, och poängterar vikten av att ta vara på det naturen ger oss.

Serien innehåller även exempelvis Pig in a day, där man får lära sig att stycka en gris och ta vara på allt "utom nöffet" med hans härliga side kick, slaktaren Ray. Den fick jag i födelsedagspresent, och har nu 13 dvd:er ur serien.

Vi tittar igenom allihop minst två-tre gånger om året, och man blir minst sagt inspirerad att odla och självhushålla, och taggad att fundera över vad vi egentligen håller på med här på jorden.

Dessutom är jag så barnsligt förtjust i hans ordlekar, inget han säljer har ett namn som lämnats åt slumpen. Eller vad sägs om "Pigeon Pita Pockets with Peas Pudding"? För övrigt tillagade på de duvor han får gratis av sin hyresvärd om han skjuter av överskottet på gården. Förädling är bästa sättet att öka värdet på produkten och därmed göra en förtjänst!

Nä, spana nu genast in http://www.rivercottage.net/ om du inte gjort ser förut!

Kan man ställa krav på folk som vill besöka en i sommarstugan?

Ja, jag menar förstås inte de som kommer på kaffe eller är inbjudna på grillkväll, jag menar alla de där som tycker det är lysande att man köpt ett stort fint hus på fantastiska Gotland, och tycker det vore ypperligt att ha semester där gratis?

Så klart vill vi gärna ha besök på Bosarve. Och så klart får vänner och släkt komma och bo hos oss ett tag. Men samtidigt blir det alltid en massa extra jobb, en massa extra slitage och en massa extra kostnader för vatten, el och tömning av septitanken, till exempel. Extra disk, extra städ och extra mat som ska lagas. Det går åt extra kol i grillen, extra mycket toapapper och extra tvål.

Jag är inte snål, inte alls, men vi är inte speciellt rika, har dubbelt boende och har köpt ett hus många gärna vill komma till. Jätteroligt, men det vore tråkigt att känna att vännerna förvandlas till en belastning om de råkar vara den sjätte familjen på långbesök på fyra veckor. Dessutom har vi ju en massa grejor som behöver göras, och det kan vara svårt att hitta tiden om man har besökare för länge på sommaren.
Jag pratade om det här med både min mamma och min kollega L, och vi kom fram till att det på något vis måste vara okej att ställa vissa krav på gästerna. Är det det?

Till exempel att de ska hjälpa till lite på gården, och så kan man ha vissa projekt planerade som besökarna kan välja mellan, exempelvis hjälp med att ta bort sågspån och annat organiskt material ur krypgrunden, att tvätta bort alger från träverandan, att rensa och tvätta av hängrännor och stuprör, rensa rabatter, gallra bort det döda ur häcken, klippa gräs, fälla ett träd, rensa bort ogräset mellan plattorna på uteplatsen, måla utemöblerna ... Det finns ju tusen saker att pyssla med, så man borde kunna hitta något som passar alla.

Självklart ska det inte jobbas dagarna i ända, men lite grann är väl inte orimligt? Och det känns som om det inte är fel att ha en lista med vad vi förväntar oss, så behöver inte gästerna heller känna sig oroliga att vi tycker det är besvärligt.

Något annat jag tycker ska ingå är att man bidrar med mat och dricka, att man hjälper till att duka, laga mat och diska och att man tar med egna sängkläder, eftersom vi inte har någon tvättmaskin. Annars ska ju liksom vi släpa lakan fram och tillbaka till fastlandet för att tvätta dem ...

I vanliga fall brukar jag ha förhållningsregeln att om man har bil har man med sig sängkläder, annars slipper man, men då har jag ju tvättmaskin hemma. Naturligtvis finns det ju undantag för varje regel, min 91-åriga farmor behöver självklart inte baxa lakan fram och tillbaka, inte heller vänner från andra länder som flyger och släpar ryggsäckar.

När vi till exempel är hos min morbror G och moster E blir vi alltid fullständigt bortskämda, man får knappt bre sin macka själv. Naturligtvis känns det lyxigt men det känns inte heller riktigt bra, eftersom man inte vill vara till besvär. Så vill jag inte att våra gäster ska känna, men jag vill framför allt inte känna det själv. Jag vill tycka om att mina gäster kommer på besök! Och kanske är det då enklare om gästerna vet vad som förväntas av dem från början?

Dessutom ska vi införa åtminstone en gästfri vecka per sommar tycker jag. När man kan glida runt i bikini i trädgården (jag lovar, maken är skitsnygg i bikini! ;) ), ligga i skuggan och sova en hel dag eller bara ... Bara ingenting, liksom!

Vad säger ni, är man dryg om man inför ordningsregler för gästerna? Eller är det bara skönt att veta från början vad som förväntas av en och inte behöva oroa sig för att värdparet ler colgateleende mot en men sparkar i väggen när man inte ser?

I hufvudstaden blommar syrenerna

Det gör de inte på Gotland än på någon vecka. Det är bra med dubbelt boende, vi får syrénsäsong dubbelt så länge! :)

Borta bra, men hemma bäst ...?

Mjo, det gamla uttrycket stämmer kanske, men då är definitivt inte Stockholm hemma. Även om det så klart är toppen att träffa maken igen, attacklängtar jag tillbaka till Bosarve.

Mina kollegor har bestämt att vi ska ha planeringsdagar på Bosarve i mitten av juni, så om ett par veckor är jag tillbaka. Wohooo!

Igår fick jag minifödelsedag här hemma, fick ett paket av sonen (ytterligare en av filmerna i River Cottage-serien) och ett av maken (en trådlös köttermometer), och så fick jag jordgubbar med grädde. Smaskigt, även om försäsongsjordgubbar inte riktigt kan mäta sig med gotländska jordgubbar till midsommar (jaaa, allt ÄR lite bättre på Gotland! :D ), men med lite socker på gick det också bra. 

Nu ska jag pallra mig till jobbet. Vi ska ha öppen verkstad nummer 102 sedan i november. Fy fan vad vi är duktiga - och fy fan vad jag är less. Även om de flesta som kommer på verkstäderna är snälla och trevliga är det galet jobbigt. Vi borde få någon slags medalj! Heja L och E!

Hej då Bosarve - för den här gången!

Sitter och väntar på att köra på båten vid hamnterminalen i Visby. Usch, jag vill inte alls! 

Har haft fem fantastiska första dagar på Bosarve, toppat av en fantastisk födelsedag igår. 24 grader i skuggan har gett rödbrända armar och prickig nostipp, trots att den mesta tiden tillbringades i skuggan.

Sonen ställde klockan "jääääättetidigt" (nio), och sjöng "ja må han leva" - hela! - och levererade en kopp kaffe på verandan (hade förvisso varit uppe i tre timmar och redan druckit en balja kaffe, men det är ju tanken som räknas), innan han packade ihop sina grejer och klev på bussen mot Visby och båten.
Vi har upptäckt att vi har en busshållplats i princip utanför dörren, skitbra, det innebär att man inte måste ha bilen med varje gång. affären ligger ju bara 1400 meter bort och bussen går som sagt utanför dörren, till Visby åt ena hållet och Hemse (1 mil bort och har alla affärer man kan tänkas behöva) åt det andra, och relativt täta avgångar. Bra det, då har man råd att åka oftare, bilen är ju dyrast att ta med på båten.

Efter lite överraskningspyssel kom mormor och mamman, de hade med sig lunch som vi intog på uteplatsen. Mormor hade med sig en kasse förnödenheter (2 påsar snabbkaffe och en chokladask) och sitt fantastiska hembakade bröd. Mamman hade med sig en gammal konservburk i glas med lock och gummipackning (perfekt i skafferiet - mussäker!) fullproppad med choklad och annat gott, hade ju redan fått hennes gamla damcykel med ballongdäck i födelsedagspresent. Precis vad jag behövde!

Mormor tyckte också att Bosarve är fantastiskt (vem gör inte det?) men trappan upp tog musten ur hennes stackars knän, så födelsedagsfika intogs på verandan. Lika bra det, det var alldeles för varmt i solen.

Styvmor planterar spioner.

Några lata timmar i skuggan med en iskall öl (kontemplerande över hur vackert vårt nya hem är) senare kom pappan och styvmor. Fick två (s)pioner, för det måste ju varje gård med självaktning så klart ha. Plantering ingick, och dessutom trimmade styvmor rosorna och pappan fixade vattenslangskopplingen (skitdumt att ha en utekran utan gäng!). Vilken tur att jag har så fantastisk familj som hjälper till och fixar och donar!




Middagen bestod av grillade rester ur kyl och frys, låter betydligt värre än det var - Sparris med parmesan och schwarzwaldskinka, halloumi och Gutecharks fantastiska grillbricka. Inte så synd om oss alls!
Kaffe intogs i skenet av stearinljus i vardagsrummet, och strax innan de åkte (och jag skulle tillbringa första natten ensam i ett jättehus från 1872!) frågar styvmor "om det är ett snällt hus". Läs: "spökar det?". Tack för påminnelsen ... :S

Fast när klockan ringde halv fem i morse hade jag inte råkat ut för ett enda spöke. Däremot en oerhört vemodig känsla av att inte vilja åka hem. Eller snarare bort, för Bosarve är absolut hemma. Bläh. Nåväl, jag får i alla fall åka av båten först, för en gångs skull, eller vad tror ni?

Åh ... Påminn mig om att be mamman ställa in grillen i bryggarhuset när hon vattnar det nyplanterade på torsdag. Den var fortfarande lite för varm för att jag skulle våga det i morse.

I skuggan på brunnslocket med en pilsner i handen ser världen ut så här!

Spionpendanger. Tjusigt värre!

Stod trea bakom porten - tror ni vi fick åka av först? Icke. Alla gående gick av via bildäck och korsade vår väg, så vi fick vänta till ... *trumvirvel* ... 

Grattis på födelsedagen till mig!

Idag fyller jag år. 27 så klart, det gör jag ju alltid. Det här är tionde gången, så egentligen är det värt att fira lite extra!

Först var jag lite ledsen att jag inte fått biljetter hem till maken  så jag kunde få frukost på sängen och blommor och paket med papper på (jag älskar paket med papper på, det spelar nästan ingen roll vad det är i det, bara jag får prassla och skaka och klämma och undra) och pussar och kramar av maken, men när jag sitter här med en kopp kaffe på verandan och det är 18 grader varmt klockan sju på morgonen, det doftar nyklippt gräs och blommor, fåglarna kvittrar, humlorna surrar och jag har utsikt över ett hav av maskrosor och våra alldeles egna, nyutslagna hängbjörkar känns det helt självklart att det är här jag ska vara just nu!

Har jag tur får jag kaffe på sängen och blommor och paket och pussar av maken när jag kommer hem, så jag får två fantastiska födelsedagar fast på helt olika sätt. Det bästa hade så klart varit om maken varit här med mig, men man kan inte få allt här i världen.

Igår morse vaknade jag först, en ganska bra stund innan styvfar S och sedermera även mamman klev upp. Mamman sov till nio, det är rekord med flera timmar. Det är något speciellt med att sova på landet i ett rofyllt gammalt hus! Frukost intogs på den nyåtervunna uteplatsen, där det är sol hela dagen (med undantag för någon timme när det stora päronträdet med gråpiggar silar ljuset en aning), härligt!

Vi gjorde en liten utflykt på förmiddagen, bland annat ett besök på Gumbalde golfbana här i socknen. Där är det så sagolikt vackert att jag nästan blev sugen på att börja spela golf!

Vi åkte också till ett alldeles hemligt ställe där både lila och vita Kungsängsliljor sprider sig i ett svajande hav, och några av dem har muterat och blivit dubbla. Vansinnigt vackert, men min lilla fotoexkursion avbröts av en dam i blåbyxor som kom ur och såg väldigt bister ut. Hon trodde nog att vi plockade (eller ve och fasa grävde upp!) dem. Vi kastade oss i bilen och drog vidare, man vet aldrig om blomvaktande damer på landet bär gevär ... ;)

Ett stopp i en gårdsbutik för att köpa sparris (jag älskar gårdsbutiker, så fina fräscha grönsaker billigt, och den sortens tillit som bara finns på landet - ta det du vill ha och stoppa pengarna i en burk) gav också tre stora dahliaknölar. Så egentligen har jag ju fått födelsedagsblommor, och av den bästa sorten, smaskig sparris och sådant jag kan plantera i trädgården.

Dahlia var min älskade morfars favorit, han planterade och förgrodde och baxade krukor ut och in, och hans trädgård var som en botanisk dito. Jag har aldrig haft dahlia förut, men det känns roligt att ha något jag vet att han skulle ha uppskattat. Förresten skulle han mig ha uppskattat hela trädgården, och gått ock petat och mumlat och påpekat allt jag gör fel! :)

Nu står de i alla fall i trädgårdslandet, jag rensade bort en massa uschlig citronmeliss och stickiga "brännvesslor" (förbenade rotsystem har de bägge två, jag har träningsvärk överallt idag!), följde planteringsinstruktion från dahliasällskapet och mulchade (tjusigt ord, har ingen aning om vad det betyder egentligen) med gräsklipp (och det har jag ju gott om) som ska hålla fukten i jorden.

Mamman har lovat att komma och vattna nu och då när de har ärenden söderut, och förhoppningsvis regnar det väl lite nu och då.

Pappan och styvmor A-M och deras goda vänner K och K kom på fika på eftermiddagen, fru K var redo att köpa sommarhus på Gotland direkt, och styvmor ville flytta in i det fantastiska vindsrummet. Moster E vill ju flytta in i bryggarhuset, så det lär bli ett härligt generationsboende här så småningom!

Bonden M kom och frågade om vi vill ansluta fiber till huset. Bestämmer vi oss innan tisdag kostar det 12 000:-, sedan ungefär 30. 100 Mbit internet, fast telefon och 18 tv-kanaler för 350:- i månaden. Två krux: man måste binda abonnemanget i 10 (!) år, och vi har ju just köpt ett hus, så vi har liksom inte direkt några 12 000:- ... Svårt val, för det höjer ju värdet på huset bra mycket mer än 12 000:-, och dessutom är månadskostnaden mycket lägre än om man ska ha tv, telefon och internet separat. Ock ock!

Ja just ja ... Klemens Klematis har fått ett nytt, tillfälligt, hem mot brygghusväggen. Nästa år ska han få klättra på ett äppelträd!

Hjälp! Vad är det här?

Den här finns i vårt kryddland. Bladen doftar väldigt aromatiskt, men jag kan inte placera doften. Vet ni vad det är?

Tutututar, gummisnoddar och en fantastisk uteplats - receptet för en lyckad dag på landet!

När vi var och hämtade nyckeln sa V att gräsklipparen nog tyvärr var slut. Som hennes man sa (samtidigt som han ivrigt imiterade en gnagare) har nog en mus ätit upp "den där tututut". Med bonden M:s hjälp listade vi ut vad "den där tututut" var och var vi förhoppningsvis kunde beställa en ny, och igår tog jag och sonen en tripp till Svahns i Hemse.

Eftersom jag inte har den blekaste aning om vad "den där tututut" kan heta var jag utrustad med bild både på den och på gräsklipparen för att kunna upplysa om modell. Killen i affären kunde efter en snabb titt på bilden direkt plocka fram en stor påse med "tutututar" (han hade inte heller någon aning om vad de heter, den fick heta "gummiblåsa" på kvittot), och 38 kronor senare åkte vi hemåt. (Jag lyckades också kalla faster C "skitunge" i Högbyhallen när hon knackade mig på "fel" axel, typiskt sonen-skämt och jag hade inte sett att det var hon som stod där!)

Strategisk som man är bad jag sedan styvfar S laga gräsklipparen ("- Du som är en händig karl!"), vilket så klart resulterade i att han klippte nästan hela gräsmattan. Man får inte vara dum! Himla fint blev det, tack S!

Sonens kompis R åkte med mamman och styvfar hit igår, och de gav sig på uteplatsen med liv och lust. De startade myrornas krig och lyfte flera rader plattor, kryddade med Myrr under och salt emellan. Något sent kunde vi sedan ladda grillen och äta en smaskig måltid i solnedgången. Man förstår varför de valt att lägga en uteplats just där! Dessutom fick vi besök av en mycket liten, mycket söt och mycket hungrig kattunge, som kastade i sig grillchips, nachochips, zucchini, champinjoner och kött med stor entusiasm. Hade vi inte stoppat honom hade kunnat äta grillad katt till middag, så gärna ville han åt flintasteken ...

Igår var också bästa bästa H och hennes fina J på besök. De hade med sig en illgrön hink (så man inte tappar bort den i trädgården) med "sånt där man måste ha på landet":

O'boy
Mariekex
Bullens pilsnerkorv
Konserverad grädde
Snabbkaffe
soldatens ärtsoppa
Tvättlina
Couscous
Klädnypor
kronärtskockshjärtan
3x marinad
Torrjäst
Gummisnoddar
Svarta oliver i vacuumförpackning

Sonen blev överlycklig för O'boyen, han tycker också att man verkligen "behööööver" det på landet. Jag blev överlycklig för gummisnoddarna, det var ett jäkla genidrag, H! Som jag har svurit för att jag inte haft några när man har haft öppna påsar med grejer och det är lite fuktigt överallt!

Man kan äta allt, men kanske bara en gång

På Bosarve finns ett trädgårdsland som damen i paret (fortsättningsvis kallad "V") som sålde huset till oss kallade "kryddlandet". Det är övervuxet och dant, även om bonden M kom förbi och sa att det inte var så längesedan hon rensade. Nå väl, det växer aldrig så fort son på våren.

Hur som helst, efter en kall och blåsig dag som spenderades inomhus (en inte oäven del av den på soffan med en kopp te och "Det fjärde offret" av Mari Jungstedt som jag fyndat här i bokhyllan och som är en av de få böcker av henne jag inte redan har - tack V!) mojnade det framåt kvällen, så jag beslutade mig för att ta tag i lite rensning.

Några av växterna i landet kunde jag identifiera, en del för att jag känner igen dem (salvia, libbsticka och iris), några för att V berättat vad det är (körvel och studentnejlika), men i övrigt är det vilda chansningar som gäller. Ibland är det enkelt (kirskål, gräs och brännässla göre sig icke besvär), ibland lämnar jag det för att det ser ut som plantor satta på rad med någorlunda jämna mellanrum, och jag tvivlar på att ogräs sysslar med trädgårdsarkitektur.

Rätt vad det är inser jag att jag grävt upp något som nog borde ha sparats, till exempel när det plötsligt började lukta wunderbaum överallt - då hittade jag en liiiten liiiten citronmelissstängel bland maskrosorna. Insåg att V sagt att det skulle finnas och började leta efter mer i rädsla för att den där ensamma lilla stackaren var den enda i sitt slag. Hittade inget mer, men eftersom den jag rensat bort inte hade några rötter kvar var det bara att acceptera. Det går ju att sätta nya plantor sedan. När jag tog mig in i libbstickebeståndet hittade jag dock massor under som jag försökte befria från sin uppenbart starkare granne, så just det slipper jag köpa.

Ibland är det ett stort fint bestånd av något, då gnuggar jag ett blad mellan fingrarna och ser om jag känner igen doften. Luktar det inget speciellt smakar jag helt sonika (V saaa ju "kryddland"!), men det mesta smakar bara ... Uhm ... Växt, typ. Maken säger att jag inte får smaka om jag inte vet vad det är ("- Man kan äta allt, men kanske bara en gång!"), men hur ska jag kunna veta vad det är om jag inte smakar? :P Förhoppningsvis skulle V ha berättat om det fanns spikklubba eller belladonna i kryddlandet ... Natten förlöpte utan magsmärtor, hallucinationer och febriga mardrömmar, så jag vågar smaka på lite mer idag!

Jag rensade i timmar, men landet är stort så det är bara att fortsätta idag. idag är vädret bättre, så man orkar vara ute. Överraskningen ska fixas med, bästa H kommer och fikar och sedan kommer mamman och styvfar och grillar. Fullt ös när man slappar på landet.

Kolla förresten hur fantastiskt mysigt vi ser ut att ha det om man går förbi här på kvällen. Och precis så mysigt har vi det också!

Svenska bönder får lika mycket betalt som danska - men konsumenterna får betala nästan dubbelt så mycket för svenskt kött!

Idag har vi hunnit med massor. Gick upp tidigt i morse och började förbereda överraskningen till maken i väntan på att sonen skulle gå upp. Pysslade lite i trädgården när grannen "bonden M" kom förbi., han och hans bror "bonden S" har svinuppfödning, de föder upp 120 slaktsvin om året och har sinsuggor, alltså suggor som väntar på att få sina kultingar, i ladugården som styckades av från vår gård en gång i tiden. Vi pratade om väder och vind och köttpriser, sånt som är viktigt på landet, ni vet. :P

Han berättade bland annat att svenska bönder får samma betalt per kilo för griskött som danska, kanske eventuellt en krona mer, trots att de har mer omkostnader eftersom Sverige har högre krav på djurens livskvalitet (bönderna får förresten 12-13 kronor kilot för griskött). Vi konsumenter betalar däremot 69 kronor kilot för den danska fläskfilén i stället för 129, för den svenska, i tron att svenska bönder tar ner betalt för sitt kött. Vinsten för att man spelar på "svensk kvalitet" och "dyrare produktion i Sverige" går alltså rätt ner i fickan på handlarna! Och inte kan man hämnas på handlarna genom att köpa danskt, för då går ju de svenska bönderna omkull helt. Ock ock ... Ytterligare argument för att bli självförsörjande!

När jag lugnat ner mig lite vaknade sonen, och vi pysslade med överraskningen i ett par timmar. Maken tjatar och tjatar om att få veta vad det är, men då är det ju ingen överraskning längre! Nä du, du får allt vänta, min skatt!

Jag har förresten letat fram betongplattan nedanför trappen. Det blev riktigt snyggt! Har börjat med den utanför bryggarhuset också, men hann inte färdigt innan L och hennes småtroll kom farande från stan. Vi grillade (så klart, vi kommer nog att grilla ihjäl oss i sommar. Så går det när man bort i lägenhet i miljonprogram och inte får grilla resten av året!), spelade spel och skördade rabarber. De fick med sig massor hem, och det syns inte ens art vi tagit något.  Någon som vill ha?

I eftermiddags tog vi en sväng ner på Stånga. Bonden M hade tipsat om att det var primörpremiär idag, och det var riktig halabaloo nere på idrottsplatsen. Primörerna var slutsålda så när som på ett knippe sparris som fick följa med hem, men vi köpte kryddblandningar från Krusmyntagården och en kruka persilja att plantera i landet.

Kvällen avslutades med grillade marshmallows och film. Perfekt avslutning på en härlig dag, om än ack så blåsig!