Igår var det nämligen fyra år sedan jag och maken träffades för alla första gången. En riktig lyckträff på Mötesplatsen där vi båda sökt kärlek ett tag.
Han kom med tåg från Västerås, och jag mötte honom med darrande knän på Centralen. Det var en vacker septemberdag, så vi satte oss på en uteservering i Gamla stan, och på den vägen är det.
Knappt ett år senare friade han, knappt två år senare gifte vi oss, tre år senare köpte vi vårt drömhus och nu, efter ganska precis fyra, fick ju maken äntligen jobb på vår fantastiska ö så vi kunnat ta ett jättekliv mot vår dröm om livskvalitet.
Nu är det bara jag kvar, och som en del av er kanske förstod tog jag ett första trevande steg åt samma håll igår (så dagen var speciell i dubbel bemärkelse). Nu håller vi alla tummar för att de jag träffade igår tycker att det vore lika givande att ha mig i sitt lag som jag skulle tycka att det var att vara med.
För vet ni vad det bästa med det här skulle vara (förutom att jag äntligen kunde få komma hem, förstås)? Det är ett viktigt jobb. Inte bara ett jobb, utan ett som gör skillnad för människor på riktigt. Mitt nuvarande jobb är förstås också viktigt, men i betydligt större och mer opersonlig skala. Här är det inte "folk, utan "människor". Jag skulle få möjlighet att se och stötta individer. Finns det något mer tillfredsställande att använda sin tid till?
