På SVT går just nu den fantastiska miniserien i tre delar "
Torka aldrig tårar utan handskar". En hemsk (men hemskt bra) verklighetsbaserad kärlekshistoria och samtidsskildring av
Jonas Gardell som utspelar sig i Stockholm i mitten av 1980-talet, när "bögpesten" AIDS tog sitt grepp även om Sveriges gaycommunity och unga män dog i hemska plågor en efter en.
Men det hemska är egentligen inte sjukdomen i sig. Inte att dessa unga män får fula hudutslag, svamp i munnen, blir fysiskt nedbrutna, tappar håret, blir
blinda och lider av fruktansvärda smärtor innan de till slut dör av en vanlig förkylning eftersom deras immunförsvar är totalt nedbrutet av deras egen kropp. Även om det förstås också är hemskt.
Det hemska är hur vi, samhället, beter oss när det händer. Inte vår rädsla för sjukdomen, inte ens att vi, precis som seriens namn beskriver, inte vågade torka tårar utan handskar. Glöm inte att vi inte visste det vi vet nu, att denna fruktansvärda sjukdom inte smittar för att man dricker ur samma glas eller går på samma toalett. Utan att vi behandlade alla homosexuella som pestsmittade.
Som om AIDS var något som automatiskt uppstod för att någon var homosexuell. Som ett straff från gud, eller en självklar följd av ett osunt och onaturligt leverne. I serien har man plockat fram gamla löpsedlar från våra vanliga svenssontidningar. Rubriker som "Det är bra att bögarna får AIDS" (underförstått: "då försvinner de automatiskt") och "Det som inte fick hända har hänt - en oskyldig har drabbats" (en heterosexuell man smittas via en blodtransfusion) skriker ut att det är fel att vara homosexuell, osedligt, onaturligt och fel. Precis som många satt hemma i stugorna och tyckte, påeldade av samhället och media, som tryckte upp sina normer i ansiktet på oss.
Det hemska är hur Benjamins föräldrar, dedikerade Jehovas vittnen, först försöker få honom att sluta vara homosexuell ("Det behöver man inte vara, det finns botemedel. Du kan be till gud!"), sedan ger honom alternativen att fortsätta vara "en broder" men leva ensam i celibat i resten av sitt liv eller gå ur och därmed gå ur sin egen familj. Hur de låtsas som om han inte finns, hur de bjuder honom på tårta och ger honom rosor sista gången de träffas, arrangerar hans egen begravning eftersom han sedan kommer att vara död för dem.
Hur han sedan skriver till sina föräldrar om och om igen, hur hans mamma gömmer breven och svarar honom att han ska sluta skriva till dem eftersom de låtsas som om han inte finns. Att hon älskar honom, men "han måste ju förstå".
Det hemska är hur man kastar sten och skriker "bögjävel" efter Simon när han är på väg hem från sin studentexamen i den lilla värmländska staden, och han tvingas flytta till Stockholm för att vara tillräckligt anonym för att våga vara sig själv. Hur många faktiskt fortfarande har det så, även om det finns fler människor som låter bli att trakassera dem som är "annorlunda" idag finns det tillräckligt många som INTE gör det. Jag är glad att samhället kommit så långt som det gjort, men samtidigt ledsen att vi inte kommit längre än vi har.
Hur Simon äntligen hittar kärleken, och hur Benjamin äntligen vågar erkänna för sig själv att han är homsexuell, men inte vågar berätta det för sina föräldrar förrän Simon får AIDS och livet ställs på sin spets (det visade sig ju tyvärr att han hade rätt i att hans trångsynta föräldrar aldrig skulle acceptera honom som han var). Hur Simon är "ingen", när Benjamins föräldrar frågar vem det är han "delar lägenhet" med.
Det hemska är hur Benjamin vårdar sin älskade Simon när denne lever sin sista tid på sjukhus. Torkar hans svettiga panna, fuktar hans läppar med saltvatten, tar i honom, älskar honom trots allt. Hur Simons föräldrar, som älskar sin son, trots allt inte kan förhålla sig till sonens pojkvän trots att de försöker. Hur pappan, lysande spelad av
Stefan Sauk, försöker visa sitt stöd genom att låta Benjamin hålla hans hand, men ändå inte kan låta bli att undslippa ett "det var väl en riktig fjollhand".
Hur männen i det som blivit en stor familj när de förskjutits av sina egna och inte har någon annanstans att höra till kämpar med de motstridiga känslorna rädsla och kärlek när de ser sina vänner bli sjuka en efter en. Hur Bengt, skräckslagen för att bli smittad, är livrädd för att dricka ur samma glas som sina smittade vänner, men ändå inte klarar sig undan. Han går raka spåret hem från läkarmottagningen, släpper ut katten i trappuppgången och hänger sig i taklampan.
Det hemska är att människor tyckte det var rätt och bra. Tyckte det var rätt åt dem, bögarna. Nu kanske man äntligen skulle bli av med dem. För det är ju bara bögar som får AIDS. Förutom han den där oskyldige. Det som inte fick hända.