Hela sommaren har jag gått omkring och klurat. Klurat och letat och lyssnat, något har saknats. En så stor och vildvuxen trädgård utan igelkottar? Det stämmer liksom inte.
Igelkotten (som på gutamål också heter pinnsvein, pinngyse, pinnso med mera, med mera) är Gotlands landskapsdjur, och även om man inte ser till lika många numera som man gjorde förr brukar man ändå höra dem prassla och fnysa i buskarna när man sitter ute sena sommarkvällar. Men på hela sommaren har jag inte upptäckt några, och har tyckt det var lite märkligt eftersom vi har gott om rishögar, håligheter och buskage där de tryggt kunnat söka skydd.
Men så plötsligt frågade styvmamman A-M om vi sett till våra små hyresgäster å sistone. Tydligen har vi en liten igelkottfamilj som bor i häcken mot vägen. När hon och pappan var och plockade krusbär hade hon sett dem promenera omkring på gräsmattan, och till och med hunnit fotografera dem! Tre små ungar och en mamma. Eller pappa, man ser ju inte så noga skillnad på dem.
Men visst är de söta?
