Igår körde vi på i samma tempo som tidigare. Storfrukost, disk, några timmar i matståndet och sedan hem och fixa med fönsterkarmarna.
Sonen skrapar färg och har plasttjänst (fönstren måste ju plastas igen på kvällen), jag hugger bort ruttet trä som ska bytas ut mot färskt. Men först fick jag yxa till en träklubba, det hade de inga i affären när jag köpte stämjärn (de som bodde här sedan innan hade sett sina bästa dagar, de var alldeles fransiga). De hade däremot en gummiklubba, men stockholmsdamen som skulle köpa färg till sina utemöbler
("- Jo men alltså, det är liksom färg men ändå inte."
"- Är det bets då, det är vanligt på utemöbler? Den är inte heltäckande."
"- Nä, det kan det inte vara, hela möbeln är brun!"
[tystnad]
"- Men alltså, allting blir brunt, men man kan liksom se trät igenom?"
"- Nä, man kan inte se något trä, hela är brun!"
[Längre tystnad]
Bedjande: "- Ja, alltså, allt blir ju brunt, men man kan se ådringen ... Kom ska jag visa. [letar i desperation efter en betsad provbit] Så här?"
"- Ja, precis så! Sån färg ska jag ha!"
Mumlar: "- Den här är betsad ...")
blev plötsligt i desperat behov av en gummiklubba när hon hörde att jag frågade efter en. Hon kastade sig framför och tog den sista, och utbrast glatt "Oj då, det var den sista!"
Hennes man konstaterade torrt att hon nog inte behövde en gummiklubba, men hon envisades med att det kunde vara bra att ha. Till nåt. Om en tjej behöver en gummiklubba behöver nog alla hemmafixartjejer en. Jag hade ju köpt stämjärn, så jag var nog en hemmafixarexpert, och man kan ju inte vara sämre.
Expediten frågade sedan om jag inte kunde ha sagt att jag behövde en cementblandare. Då hade damen köpt en rakt av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar