fredag 13 december 2013

STOP!

Trots att jag avskyr den här staden kan inte min blödiga sida låta bli att bli sentimental över det mesta. Att säga farväl till kollegor och vänner är på sätt och vis det enklaste, dem räknar jag med att se igen både på Facebook och i verkligheten. Men det där att göra saker för sista gången får tårkanalerna att svämma över, trots att jag gjort det mesta om och om igen och mer eller mindre avskytt varje gång.

Sista gången jag låser dörren till lägenheten i miljonprogrammet en tidig morgon för att gå till jobbet. Sista gången jag går in i Hallonbergens Centrum för att ta tunnelbanan till jobbet. Sista gången jag köpte cigaretter i den trevliga lilla kiosken. Ja, ni hajar principen.

Det är på något vis så ödesmättat och definitivt. Nu gör jag det, liksom. Och ödesmättade saker får mig alltid att grina,  oavsett om det är i verkligheten, på film, i en bok ... Få grinar nog som jag när en för mig fullständigt okänd man från Burkina Faso vinner en guldmedalj i OS. Tänk vad han har kämpat för det där! Och nu har han nått sin dröm!

Nu har jag nått min dröm. I alla fall delvis.  Jag har inte kämpat för den som olympiern, men jag riskerar ju faktiskt en del. Och varje gång jag gör något för sista gången, tar farväl av någon eller någon talar om för mig att jag är cool eller modig som vågar grinar jag floder - både av sorg och glädje.

Jag känner mig inte alls modig och cool. Men jag måste försöka ... Och strax trycker jag på STOP på bussen för att gå till kontoret för sista gången. Och STOP för livet i hufvudstaden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar