Jag längtar hem. Som vanligt, alltså. Gissar att ni börjar bli less på mitt gnäll, så idag nöjer jag mig med att visa några bilder på ett litet hemmapyssel från förra helgen som jag längtar efter att få njuta av. Under tiden hoppas jag att maken är klok nog att tända ljusen och njuta av det!
... och det vet jag bara för att mina vänner på Facebook börjat gratulera en för mig okänd människa under ett blogginlägg där han berättar att han fått det. Själv har jag inte hört ett ljud från arbetsgivaren i fråga.
Slutsats: Det var nog bra att jag inte fick det. De verkar ha en lite udda personalpolitik om de inte ens hör av sig till dem som blivit intervjuade när de tillsatt tjänsten.
Fast förhoppningsvis räcker det med tjusiga förpackningar och kvalitetsvaror, åtminstone på den lokala julmarknaden.
Eftersom jag, precis som bloggkollegan LinaHeltEnkelt, inte vill jinxa något genom att avslöja lagret för tidigt får ni hålla tillgodo med lite halvhemliga bilder - men tyck gärna till!
Efter en synnerligen produktiv helg är det dags att åka mot hufvudstaden igen. Egentligen skulle jag ha åkt igår men båten visade sig helt otippat vara helt fullbokad, så idag har jag haft vårt härliga vardagsrum som kontor. Rätt mycket skönare att sitta framför kakelugnen och jobba än i ett stimmigt kontorslandskap. Man får helt klart mer gjort när man sitter i lugn och ro.
Men nu är det som sagt dags för återfärd, inte helt utan att det bränner bakom ögonlocken. Jag vill verkligen inte! Men jag får försöka koncentrera mig på att jobba på produktionen till julmarknaden och hoppas att tiden går fort. I helgen har jag i alla fall fått en massa gjort. Bakat 18 limpor, förpackat ljuslyktor, gjort äppelgottar och kokat äppelmos med vanilj och konjak. Dessutom har vi hunnit umgås en del med både pappan och styvmamman och vänner.
Men åh, vad jag vill stanna. Jag blev riktigt olycklig när bussen kom.
Som ni märker skriver jag inte så mycket här nu. Jag känner mig oinspirerad och frustrerad över att vara fast här i hufvudstaden när jag vet att Gotland har så mycket att bjuda på så här års, inte minst i form av generösa skördar av frukt och bär i min egen trädgård.
Istället för att koka mos och sylt och packa upp flyttlådor och kramas med min man och min kisse består mina dagar mest av att ta mig genom skitig betong till och från jobbet, handla lite, komma hem, laga mat, sova och sedan börja om. Hela tiden med målet att dagarna ska gå så jag får åka till ön över helgen, åtminstone varannan.
Och när jag väl kommer dit blir det inget mos och ingen sylt, bara lättnad och mys med min lilla familj. Framåt söndag eftermiddag börjar jag känna mig taggad att pyssla, men då är det dags att åka tillbaka och påbörja en ny tvåveckorsperiod. Ny tristess och vantrivsel och önskan att dagarna ska gå.
Extra frustrerad känner jag mig när maken berättar att grannen bonden S ska komma in med en dunk dricka (för de flesta fastlänningar mest känd som "Gotlandsdricku") eller att mamman ska komma och hälsa på och lämna den stora blomman från mormor. Egentligen vet jag ju att blomleverans inte alls är huvudorsaken, utan att gulla med Vurpan. Och att hälsa på maken så han inte ska känna sig ensam.
Men jag är ensam. Inte rent fysiskt, jag har ju den stora förmånen att dela lägenhet med min bästa vän J och min härliga son (och inte sällan hans flickvän), och jag har fina vänner både på jobbet och i övrigt som jag träffar nu och då. Men i själen är jag ensam. Jag är inte gjord för storstadsliv och betong och det här tempot.
Och nu är mitt andra liv, mitt drömliv, så nära men ändå så långt ifrån. Och ju närmre jag kommer desto mer frustrerad och på gränsen till handlingsförlamad blir jag. Därför skriver jag inte så mycket här just nu. Jag hoppas att ni orkar hänga med mig ändå. Förhoppningsvis kommer inspirationen tillbaka.
Idag är det ju nämligen "stråibull'ns dag", åtminstone enligt den gutniska allnakkun. För de flesta är den väl dock mer känd som "kanelbullens dag".
Om man inte som jag är lite galen och har köpt julklappar ända sedan mellandagarna är det i alla fall dags att börja med julförberedelserna nu.
Det är nämligen snart dags att köpa amaryllislökar så de blir fina och blommar till jul. Förra året bjöd ju min granne på sina bästa amaryllistips här på bloggen, och de är naturligtvis lika aktuella även i år!
Läs trädgårdsingenjörens bästa amaryllistips här.
Bilden är lånad av min moster, blomman är lika härligt knasig som hon!
Igår var det nämligen fyra år sedan jag och maken träffades för alla första gången. En riktig lyckträff på Mötesplatsen där vi båda sökt kärlek ett tag.
Han kom med tåg från Västerås, och jag mötte honom med darrande knän på Centralen. Det var en vacker septemberdag, så vi satte oss på en uteservering i Gamla stan, och på den vägen är det.
Knappt ett år senare friade han, knappt två år senare gifte vi oss, tre år senare köpte vi vårt drömhus och nu, efter ganska precis fyra, fick ju maken äntligen jobb på vår fantastiska ö så vi kunnat ta ett jättekliv mot vår dröm om livskvalitet.
Nu är det bara jag kvar, och som en del av er kanske förstod tog jag ett första trevande steg åt samma håll igår (så dagen var speciell i dubbel bemärkelse). Nu håller vi alla tummar för att de jag träffade igår tycker att det vore lika givande att ha mig i sitt lag som jag skulle tycka att det var att vara med.
För vet ni vad det bästa med det här skulle vara (förutom att jag äntligen kunde få komma hem, förstås)? Det är ett viktigt jobb. Inte bara ett jobb, utan ett som gör skillnad för människor på riktigt. Mitt nuvarande jobb är förstås också viktigt, men i betydligt större och mer opersonlig skala. Här är det inte "folk, utan "människor". Jag skulle få möjlighet att se och stötta individer. Finns det något mer tillfredsställande att använda sin tid till?
Lyckligtvis var den tredje av de fyra sakerna vi hade på gång den som kunde få låta bli att gå som den skulle. Sonen var nämligen första reserv på sin drömutbildning efter andra antagningen - och kom inte in. Men eftersom han är nöjd på andrahandsvalet blev det liksom bra ändå.
I morgon är det dags för steg 1 på sak 4. Rena matteprovet för er att hänga med i svängarna! Tyvärr är jag förkyld som en hel karl och kan inte sova på nätterna för jag hostar så dant, så jag lär väl inte vara mitt allra fräschaste jag i morgon bitti.
Ni får hålla tummarna extra hårt för mig!
