Egentligen fick jag en duk, men eftersom jag fick den av farmor fick jag förstås en historia också. Det är det bästa med att få saker av farmor, det följer alltid med en historia.
Fast hon är 92 år finns historierna kvar, och när man efter en stund inser att man hört den förut inser man också att ingenting har förändrats. Hon minns hela historien, klart som korvspad. Det mest fantastiska är att det finns så många, en aldrig sinande ström av gamla vardagshistorier. Jag önskar att jag spelat in alla historierna till framtida generationer, för jag kommer aldrig minnas dem som hon.
Men nu tillbaka till just den här historien. Eller kanske snarare duken. Det är en vacker linneduk med fantastiskt intrikata virkade spetsar i tunt, tunt garn. Spetsarna är virkade av tant Hilda Sander. Tant Hilda är en "familjetant", trots att hon inte alls var släkt med familjen. Hon var gift med farmors morfars kollega och mycket god vän med familjen.
Hon ville skilja sig från herr Sander, något som inte alls gick för sig på den tiden. Eftersom Hilda var en förslagen kvinna åkte hon då helt sonika till Köpenhamn utan att informera maken. Att en gift kvinna åkte till ett annat land utan tillåtelse innebar att hon förlöpt hemmet, och det var grund för skilsmässa. För honom alltså - för kvinnor fanns det just ingen grund.
Hur som helst fick hon i alla fall skilja sig, och behövde då ett levebröd. Hon köpte en stor våning på Östermalm och startade ett pensionat för långtidsboende ogifta yrkesarbetande kvinnor. På den tiden fanns inga små lägenheter till sådana, eftersom de just inte fanns. Yrkesarbetande kvinnor, alltså.
Men nu dök de upp, lärarinnor, sekreterare och butiksbiträden, och Hilda var före sin tid med att förse dem med bostad. Därmed kunde hon bygga sig en liten förmögenhet. Hon var till och med en sådan entreprenör, att när hennes gäster tyckte att de ville bo i skärgården på sommaren köpte hon ett hus även där. Man kan tro att hennes kunder var nöjda! Det borde en och annan av dagens kundtjänster lära sig av ...
Hilda hade en fosterdotter hon aldrig riktigt blev familj med, utan fäste sig i första hand vid farmors mor (som jag när jag var liten kallade "lilla Stina" - trots att hon var drygt 90 år äldre än jag). Lilla Stina ombads av Hilda att ordna hennes begravning. Hon tyckte om begravningar, och hade en bestämd uppfattning om vilka som skulle bjudas på hennes egen. Problemet var att dessa gäster bara angavs med förnamn och utan adress.
Lilla Stina, som inte var en särskilt förslagen kvinna, rådgjorde med farmor, som då var vuxen. Farmor konstaterade helt sonika att Stina nog måste fråga tant Hilda om saken, vilket hon också lite försynt gjorde runt fikabordet: "Jo, om tant ville skriva upp adresserna till gästerna ...", varpå Hilda fryntligt utbrister: "Dem bjuder jag själv!". Gissa om farmor rusade fort ut i köket för att inte skratta högt! Riktigt SÅ förslagen var ju inte ens tant Hilda ...
Nä, duken var det ju. Spetsarna hade som sagt tant Hilda virkat någon gång kring år 1900, tänkta till örngott och överlakan. Hon gav dem till lilla Stina som i sin tur gav dem till farmors svärmor, alltså min farfars mor Eva. Eva, som sägs ha varit en besvärlig kvinna, hade enligt egen utsago ett arbete. Andra håller nog inte med, eftersom sagda arbete bestod i att handarbeta till Östermalms syförening ...
Verken såldes sedan, och pengarna antar jag gick till någon form av välgörenhet. Hur som helst broderade Eva denna duk på 1940-talet, och fällde in spetsarna. Hon skänkte den till syföreningen, men ropade sedan själv in den och gav den till farmor.
Igår fick sedan jag den, och det är jag väldigt glad för. Men framför allt är jag glad för att jag fick denna fantastiska historia. En glimt av en svunnen tid och de människor som levt och verkat i den, varit med och format världen till det den är idag, och som bara lever kvar i riktigt gamla människors minnen. Och nu i era. I alla fall för en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar