Som ni märker skriver jag inte så mycket här nu. Jag känner mig oinspirerad och frustrerad över att vara fast här i hufvudstaden när jag vet att Gotland har så mycket att bjuda på så här års, inte minst i form av generösa skördar av frukt och bär i min egen trädgård.
Istället för att koka mos och sylt och packa upp flyttlådor och kramas med min man och min kisse består mina dagar mest av att ta mig genom skitig betong till och från jobbet, handla lite, komma hem, laga mat, sova och sedan börja om. Hela tiden med målet att dagarna ska gå så jag får åka till ön över helgen, åtminstone varannan.
Och när jag väl kommer dit blir det inget mos och ingen sylt, bara lättnad och mys med min lilla familj. Framåt söndag eftermiddag börjar jag känna mig taggad att pyssla, men då är det dags att åka tillbaka och påbörja en ny tvåveckorsperiod. Ny tristess och vantrivsel och önskan att dagarna ska gå.
Extra frustrerad känner jag mig när maken berättar att grannen bonden S ska komma in med en dunk dricka (för de flesta fastlänningar mest känd som "Gotlandsdricku") eller att mamman ska komma och hälsa på och lämna den stora blomman från mormor. Egentligen vet jag ju att blomleverans inte alls är huvudorsaken, utan att gulla med Vurpan. Och att hälsa på maken så han inte ska känna sig ensam.
Men jag är ensam. Inte rent fysiskt, jag har ju den stora förmånen att dela lägenhet med min bästa vän J och min härliga son (och inte sällan hans flickvän), och jag har fina vänner både på jobbet och i övrigt som jag träffar nu och då. Men i själen är jag ensam. Jag är inte gjord för storstadsliv och betong och det här tempot.
Och nu är mitt andra liv, mitt drömliv, så nära men ändå så långt ifrån. Och ju närmre jag kommer desto mer frustrerad och på gränsen till handlingsförlamad blir jag. Därför skriver jag inte så mycket här just nu. Jag hoppas att ni orkar hänga med mig ändå. Förhoppningsvis kommer inspirationen tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar