Åtminstone säger ryktet och allehanda obskyra väderappar så. Vi får hoppas att de har rätt, så vi får kasta av oss lite gamla vinterlager, både utanpå och inuti. Ibland känns det som om både kroppen och knoppen är täckta av grusdamm från vägarna, så de små sopbilarna är mer än välkomna nu. Det är ju ett riktigt vårtecken det!
Men än så länge dammar det på gatorna, och faktiskt lite inombords också. Jag saknar mitt fina hus, min härliga trädgård och min underbare make som är hemma på Bosarve och fixar och donar inför luftvärmepumpsmannens ankomst på torsdag. Det börjar bli ett riktigt hem nu, inte bara ett fritidshus som luktar fukt och källare och som saknar oss tio månader om året - i bästa fall.
Många gamla stiliga gotlandshus står tysta, mörka och öde 49 veckor om året. Landskapet är tyst och tomt och kusligt, och det är inte konstigt att det går alla möjliga rykten om spöken och hemsökelse. Vi jobbar hårt på att tända i fönstren året runt, och i advent fick alla adventsljusstakarna lysa på kvällarna - en i varje fönster. Om inte annat hoppades vi att det skulle glädja våra grannar. Det gjorde det tydligen, många kom till oss och var glada för det.
Förhoppningsvis kan vi hålla tänt hela tiden snart. Hemma. Där hjärtat bor men kroppen tyvärr är frånvarande. Än så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar