Så här års blir jag superglad för pyttesmå saker. Idag till exempel hittade jag de här små små blommorna som trotsat de fallande löven och letat sig fram mot solen. Då påminns jag om att det faktiskt blir vår igen. Och att det faktiskt inte är så länge dit!
... för nu verkar kakelugnen fungera som den ska!
Idag var sonens pappa med familj här och fikade, och de hade med sig ett rensband för avlopp. Efter lite petande lossnade två icakassar sot ur vänstra rökkanalen, och nu blir även vänstra sidan av kakelugnen varm.
Efter en timmes eldande ryker det fortfarande inte in (vilket det ju gjort efter ungefär en halvtimme förut), och det är bra drag i skorstenen.
Nu är det bara att ringa in sotarn och vänta på att grannen levererar ved, så har vi vintern räddad!
Trots att träden börjar gulna och fälla sina löv finns det saker i trädgården som tappert påminner oss om den svunna sommaren.
Så här fina är till exempel våra rosor fast det nästan är oktober.
Finns det något mysigare än Arsenik och gamla spetsar? Det är en helt oslagbar kombination.
Ja, arsenik kanske inte är så mysigt rent bokstavligt talat, utan mer i form av en hederlig gammal deckare med kluriga giftmord och intrikata intriger a la Agatha Christie.
Gamla spetsar är dock mer bokstavligt mysiga. Särskilt när de sitter på gamla lakan och örngott, omsorgsfullt virkade eller knypplade och fastsydda för hand. Täta, lite prassliga lakan som känns svala mot huden den allra varmaste sommarnatt när man kryper ner med en spännande bok.
Jag förstår verkligen inte varför inte fler insett kvaliteten hos detta fantastiska handarbete, de vackraste örngott går att fynda för någon tia, och det är inget problem att tvätta dem i 90 grader om man är rädd för baskilusker. Dessutom är de oftast knappt använda. Eller så är de så bra kvalitet att det inte märks ...
Ut på loppis och fynda med er!
I Nynäs sken solen, men när vi lade till i Visby spöregnade det. Efter en bunkringsrunda på ÖoB hade jag så klart missat bussen, så kall, blöt och lite frusen spanade jag in Prisstopp (heter det så?) vid ICA Maxi. Där hade de mörkblå, fluffiga, mjuka, mysiga onepieceerarar (vad nu det kan heta i plural!) som alldeles tydligt ropade på mig.
Självklart kunde jag inte låta bli, så nu hasar jag runt som en mörkblå urcellen Ellen med fårskinnsväst och raggsockor.
Det tog 45 minuter att gå de 100 metrarna från bussen hem, vid det laget hade regnet lättat och jag hade förmånen att råka på både grannen bonden S och grannen bonden M och diskutera väder, ledighet, möss, husdjur, hemodlat och den något obehagliga läskindustrin. Jag är så glad för våra fina grannar!
Inne var det 14 grader, helt okej för ett ouppvärmt hus när det snudd på är oktober. Jag stängde till salen och lilla kammaren bakom vardagsrummet och slog på elementen. Nu får vi se vad nybyggda dörren i trappan går för.
Nu myser jag med det bästa en ruggig septemberkväll kan erbjuda - te, levande ljus, min fantastiska gethårsfilt och den smaskiga deckaren jag började på när jag var här senast.
I morgon hoppas vi på mer solsken, solen hann bara preciiis titta fram innan den gick ner. Då ska vi åka till mormor och kika på om det lilla tulpanträdet finns kvar.
Jag gillar hösten. Jag gillar hösten skarpt, faktiskt. Det finns många anledningar till det - här är en:
Det är dags för de mysiga stickekoftorna igen. Jippie!
