Ack, den ljuva doften av urin och syrén - nu är det sommar!

Få dofter signalerar att det är sommar så starkt - bokstavligt talat - som doften av syréner i kombination med gammal urin. I alla fall här i miljonprogrammet. Folk är ute sent och dricker öl i grönområdena när kvällarna blir ljusa och varma, och lättar på trycket i närmaste buske eller vid närmaste träd. Sedan värmer solen jorden och stanken blir starkare och starkare tills det regnat ordentligt. Sedan börjar vi om.

Hemma på Bosarve luktar början på sommaren förvisso syrén, men där blandas det med nyutslagen raps, nyklippt gräs och solvarm jord. Kanske också någon sväng koskit när någon bonde gödslar en åker, men det föredrar jag framför ammoniakstanken vilken dag sin helst.

Men men - urinlukten signalerar sommar i allra högsta grad. Man blir lite knollrig när man bor i stan.

Published with Blogger-droid v2.0.10

Jag fick några grenar och en rot ...

Min farmor frågade vad jag önskade mig i födelsedagspresent. Jag funderade en lång stund, och konstaterade att jag vill ha ett fruktträd. Inte äpple eller päron, jag har ett tiotal av det förstnämnda och kanske tre päron.

Däremot har vi ju tagit ner både plommon- och körsbärsträdet, och någon sorts ersättning för dem vore fint. Kanske rentav persika eller något i den stilen, vi bor ju ändå i växtzon 1. Dessutom är ju min farmor en riktig sylt-och-marmelad-människa, så något som kan försörja oss med det vore ju fint.

Min farmor är 92 år och still going strong, men man vet ju aldrig hur länge. Jag skulle verkligen vilja ha ett träd i trädgården som påminner om henne. Nektarin vore fint, hon gör ofta nektarinmarmelad när det är säsong. Kan man odla det här?

Published with Blogger-droid v2.0.10

Den hemlighetsfulla trädgården

Minns ni filmen? Eller kanske rentav boken (fast den hette "Den hemliga trädgården")? Jag önskar att jag hade en hemlig, fantastisk trädgård med massor av spännande att upptäcka. Fast nu har jag mest en ohemlig men ändå fantastisk trädgård - med massor att upptäcka.
Jag har dock en liten detalj som påminner om boken, och det är vindlande gångar härs och tvärs. De är charmiga tycker jag, men framför allt finns de av tre anledningar:

1. Eftersom de tidigare ägarna bara var här några månader på sommaren är den ganska orörd, och massor av vackra (och en del ovanliga) blommor har spritt sig som de vill. Både genom att lökar delat sig och frösådd, men framför allt för att de fått blomma ut och vissna ner så att de orkar komma igen år efter år. Det vore tragiskt att förstöra en sådan skatt så här femtio år senare!

2. Tomten är stor, och jobbig att klippa. Ska man klippa hela (och runt trend och buskar) tar det en hel dag, och så här års blir det nästan två gånger i veckan.

3. Det är tokcharmigt, tycker jag. Varför göra en modern villagräsmatta runt ett drygt 140 år gammalt hus? Dessutom finns en golfbana en kilometer bort, och enorma gräsbanor där Stångaspelen äger rum en gång om året en och en halv kilometer bort. Dit kan man åka om man behöver täta, släta gräsmattor.

Jag gillar min tomt. Den är precis lagom vildvuxen och härbärgerar de flesta frukter och bär man kan önska sig!

Published with Blogger-droid v2.0.10

Vilken bra överraskning!

Efter några intensiva dagar är jag tillbaka i hufvudstaden. Den här långhelgen hemma har bjudit på allt från storstädning till överraskningar och så en massa paket, och det har gått i 180 mest hela tiden.

En av överraskningarna var att svärmor K och svärfar O var på besök, och O och maken A har varit jätteduktiga och byggt ett tak på baksidan av bryggarhuset som veden ska förvaras under.

Jag hade tänkt mig ett tak på kanske en halvmeter, några stolpar och lite korrugerad plast och en prydlig stapel mot väggen, men istället står nu här en prydlig konstruktion med gjutna plintar och drygt två meter plåttak. Då kan vi använda det som cykelställ också, det är bra. Nu tar man bilen de 1400 metrarna till affären bara för att det är så besvärligt att få ut cyklarna ur bryggarhuset. Allt måste möbleras om varje gång man ska trassla ur en cykel eller gräsklipparen, och har man otur måste man rulla ut den ena cykeln (låst, eftersom man bara tog med sig nyckeln till den man ska ha) för att få ut den andra.

Nu ska här cyklas till affären. Vardagsmotion är den bästa sorten!

Published with Blogger-droid v2.0.10

Rör inte min polis!

Jag kommer från en familj full av blåljus. Räknar man med makens familj blir saldot följande:

- Tre poliser
- Två brandmän
- Två ambulanssjuksköterskor
- Två sjuksköterskor
- En SOS Alarm-chef
- En läkare

Utryckningspersonal som riskerar liv och lem för att rädda andra människor ligger mig med andra ord mycket varmt om hjärtat. När andra ser en vinklad bild om en händelse eller en annan i media blir jag ledsen varje gång. Jag vet nämligen precis hur media vinklar för att sälja, jag jobbar själv med presskontakter på det stora sjukhuset och är alltför välbekant med hur saker framställs för att skapa halabaloo.

Händelser på Det Stora Sjukhuset dyker upp i allt från kvällstidningar till samhälls- och debattprogram vinklade till oigenkännlighet. På samma sätt illustreras exempelvis Polisens arbete av sensationslystna journalister och samhället förfäras och rasar mot "Polisens trakasserier" och "fascistmetoder".

Tyvärr hetsar detta dem som redan fått en snedvriden bild av vårt samhälle. Det eldar på under redan brinnande bilar i våra storstadsförorter. Och dessa fantastiska människor som redan utsätter sig för fara för att rädda dig och mig och våra nära och kära när vi behöver hjälp får dessutom göra det bespottade, beskjutna och bombarderade med gatsten.

Jag veeet att det finns skitstövlar inom de uniformerade yrkena, precis som alla andra. Men jag vet också, helt säkert, att det kryllar av underbara, osjälviska människor som vill oss väl. Dem ska vi vara rädda om, annars vill ingen bli brandman eller polis eller valfri annan utryckningspersonal längre. Det är helt enkelt inte värt det.

Och då finns det ingen som räddar dig från sjunde våningen när huset brinner. Som tar hand om galningen som går bärsärk med yxa på en skolgård. Som hämtar din lillebror från skolgården när han inte hann undan. Den världen vill jag inte ha.

Den tanken gör mig fullständigt skräckslagen. Nästan lika skräckslagen som man är när ens pappa eller syster eller svåger måste åka till händelser som kravallerna i Husby de senaste nätterna och kanske skadas (eller ännu värre!) för att alltför många ohängda snorisar inte tänker längre än näsan räcker.

Rör inte min polis! Rör inte min brandman! Rör inte min familj!

Published with Blogger-droid v2.0.10

Alltså, det här i Husby, va ...

Återigen är det politikernas fel, allting. Det är visst Reinfelts fel att ohängda snorisar eldar bilar, slår sönder fönster och kastar gatsten på räddningstjänsten. Och Polisens, förstås. För de sköt ju en "harmlös" äldre man i Husby härom dagen. Och det är ju ett typexempel på hur Polisen trakasserar den lilla människan. Seriöst: den äldre mannen viftade med kniv åt höger och vänster, det var därför Polisen ringdes dit. Grannar vittnar om att han levt rövare en längre tid i området, det här var bara kulmen. Mannen var nog inte särskilt harmlös, han var nog rätt galen. Och på frågan "varför var de tvungna att döda honom" är nog svaret ganska enkelt: Det var inte meningen. Men i en trängd situation där en galen människa viftar med kniv mot dig kan du liksom inte riktigt be denne stå still och sträcka fram ett ben så du kan oskadligskjuta honom i låret.

Hur som helst spelar det ingen roll. Huliganerna i Husby gör inte så här för att de har blivit av med områdets favorit-mys-farbror.

De gör det inte heller för att alliansen inte ger dem jobb (Newsflash! Jobb får man inte, dem skaffar man! Man pluggar, sliter och skickar ansökningar och ger sig inte förrän man har ett!). De gör det för att de vill visa att det är de som bestämmer. De gör det för att visa att Polisen och räddningstjänsten och andra myndigheter inte har någon makt i "deras" område.

"- Kom inte hit, här är det vi som bestämmer".

Så får det inte vara. Det är inte okej. Och det är dags att sätta stopp. Poliser, brandmän och ambulanspersonal är också människor. Människor som är beredda att offra sina liv och sin hälsa för att rädda ditt, din mammas, dina syskons. När den äldre mannen får dårpippi på riktigt och inte bara viftar med kniven mor sin kvinna och Polisen, utan börjar hugga dina småsyskon på dagisgården.

Published with Blogger-droid v2.0.10

Idag fyller jag år!

Idag fyller jag tjugosju. Igen. Det är elfte gången, faktiskt. Fast egentligen trivs jag alldeles utmärkt med min ålder, jag har inga nojor alls. Kanske när jag fyller 40!

Jag gillar att fylla år. Jag gillar sång och uppvaktning och blommor och serpentiner och ballonger och flaggor och skämtkort och hela baletten. Folk brukar säga att de inte firar och att de inte gillar kalas eller uppståndelse, och att det ju inte är något att fira att man blir ett år äldre. Det är klart man ska fira! Livet är fullt av grå vardagar, man ska passa på när tillfälle bjuds!

Och så fullkomligt äääälskar jag paket. Paket med prassligt papper och krulligt snöre och en hemlis i magen. Det behöver inte vara stort eller dyrt, bara det är papper på!

Published with Blogger-droid v2.0.10

Grattis, Sverige!

Jag har faktiskt tittat på hockey i helgen. Både semifinal Sverige-Finland (jag älskar Sverige-Finland-hockey på hög nivå, det är alltid grymt underhållande matcher), bronsmatchen Finland-USA (iiiih, vilken spännande match, och vilken vändning av Finland!) och så så klart finalen igår.

Också grymt underhållande hockey, och även om Sverige vann med 5-1 bjöd Schweiz på överaskande stark hockey. Vilken match! Galet spännande! Annars kollar jag aldrig på hockey, tycker det är uratråkigt. Så nu har jag fått min dos för ett bra tag framåt!

Dessutom kollade jag faktiskt på ESC. Jag tycker Sverige fick oförtjänt lite poäng, men å andra sidan tyckte jag Robins låt var supertrist tills jag hört den ungefär tio gånger. Nu tycker jag den är skitbra, så den kräver nog lite genomlyssning.

Jag gillar INTE att Danmark vann, men kan egentligen inte säga varför. Jag gillar nog helt enkelt inte Danmark. Mina favoriter var tveklöst Grekland och Rumänien - vilken pipa den mannen hade! Stencoolt!

Published with Blogger-droid v2.0.10

Handarbetsväska av två dukar

När man stickar mycket och bär ned sig sitt handarbete en del (jag, till exempel, spenderar ju många timmar på gotlandsbåten. Ett perfekt tillfälle att sticka!) inser man fort några problem:

Stickor är för långa för de flesta väskor, och envisas med att sticka upp ur väskan/kassen.

Stickor är vassa och petar hål på det mesta - har man riktig otur trillar de ur eller petar in i ryggen genom ryggsäcken.

Saxar, virknålar och andra småsaker försvinner i botten av kassen, trasslar in sig i nystanen eller trillar rentav ur i hålen som stickorna rivit upp.

När stickningen börjar komma en bit blir det så stort volymmässigt att man knappt fler plats med den i kassen - och verkligen inte ett extra garnnystan

Jag har testat med många sorters väskor och kassar genom åren, men aldrig blivit riktigt nöjd. Så vad göra? Jo, jag sydde så klart en själv.

Efter jul, när det var rea på rea på rean, köpte jag två juldukar i tunn men tät ripsvävning. Mönstret går förvisso i julfärger, men fungerar lika bra året om. Det finns både löpare och tabletter i bra material i butikerna annars (eller kanske hemma i skåpen eller på loppis).

Något riktigt mönster hade jag inte, dukarnas proportioner fick styra lite, men det var viktigt att den var tillräckligt djup för att stickorna ska få plats, tillräckligt rymlig för att en hel stor sjal ska få plats och hade fack för småsaker man behöver ha med sig.

Och så blev det! Dubbla sidostycken blir stick-och-sax-fack och det ska mycket till innan stickorna går igenom tyget. Jag är helnöjd!

Published with Blogger-droid v2.0.10

Potatis i vardagsrummet

Jag var skeptisk till det här projektet, men se på  fasiken - det funkar!

I ett par decimeter jord i två hinkar (eller egentligen en hink och en kruka) har jag petat ner potatisar (två i varje, även om det stod tre i en 20-litershink på nätet) som legat för länge i köksfönstret och fått groddar.

Sedan skulle de stå varmt inne tills de fått ett par decimeter blast, innan man ställde ut hinkarna. Och här är de nu, de små potatiskillarna! Ett par veckor tog det, och jag hade nästan gett upp.

Man sätter bara i ett par decimeter jord för att kunna fylla på mer varefter, potatisar som krupit upp ur jorden blir gröna och ska inte ätas.

Jag hoppas på en trevlig skörd färskpotatis - kanske måste jag skaffa fler hinkar till nästa år!

Published with Blogger-droid v2.0.10