Flera gånger under våren har jag drömt att jag missat sommaren. Jag har helt enkelt vaknat en morgon, och så var det sista skälvande dagarna av augusti - inte så varmt längre, det mesta har torkat bort och vissnat utom äpplena och det är dags att jobba ett helt år innan det blir semester igen. Och jag har bara missat alltihopa.
Missat blommorna, solen, stranden, bären, fjärilarna, humlorna, sylten och saften, shorts och bikini och långa ljusa sommarnätter.
Jag har missat ljumma vindars sus i björkarnas gröna kronor, att plocka blommor och göra utflykter och sitta på uteservering. Att gå på loppis och grilla och en kall öl i solen på trappan, sand i skorna och sängen och lukten av solvarm hud.
Och jag har sån ångest när jag vaknar efter den här drömmen. Särskilt en morgon som denna, 12 grader, grått och blåsigt. Det skulle kunna vara sant, liksom.
Förra sommaren var jag ledig nästan sju veckor. Vi var på Bosarve nästan hela tiden, men vädret var inte med oss. Det var inte särskilt varmt (och var det det var det grått och tråkigt), regnade och blåste, och vi var bara på stranden två gånger. Jag som älskar att bada!
Kanske är jag rädd att det ska bli så igen. Kanske är det mitt undermedvetna som säger mig att jag är på fel plats. Att sommaren inte ska upplevas i stan, utan på landet. Med trädgård, frukt och bär, goda vänner och nära till havet. Med livskvalitet, helt enkelt.
Hur som helst ger det mig ångest. Det gick hyfsat att övertyga sig själv om att det var en dröm i maj, när hela sommaren låg framför oss. Men nu har nästan hela juni gått, och trots att benen är ljusbeige, vi hunnit med två trädgårdsfester och champagnepicknick i parken känns det som om jag håller på att missa alltihop.
Vilka är dina bästa tips för att ta vara på sommaren? För att verkligen krama ur varenda droppe och ladda batterierna inför nästa långa höst och vinter?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar