Det stora gamla huset hade, när flickan var riktigt liten, en stor fin kalkstensladugård framför mangårdsbyggnaden, som på gotländska heter "byggning". Ladugårdar och andra uthus heter "häusar". Det var viktigt att skilja på människornas och djurens hus.
Ladugården var också väldigt gammal, med tak av träspån och en öppning mitt i där man kunde köra in på gårdsplanen en gång i tiden. Numera gick den lilla grusvägen in till gårdarna bredvid flickans stora byggning eftersom gården delats i tre, och öppningen i den gamla ladugården användes mest till att beundra solnedgången genom när man satt på yttertrappan och drack te.
Hur som helst så var den vackra ladugården väldigt gammal, och inga djur hade bott där på många år. Taket började rasa in, och väggarna hade för länge sedan förlorat sin puts. Bonden Mikael och hans familj skulle därför se till att den gamla ladugården revs, eftersom de för länge sedan köpt marken och hade kvigor som gick på bete där. Djuren fick ju inte komma till skada.
Mikaels morfar, farbror Olof, var en man av den riktigt gamla skolan, och såg därför till att inget gick till spillo i onödan. Han plockade därför varsamt ner de delar som kunde komma till användning, och den lilla flickan hjälpte den gamla mannen att leta reda på och räta ut gamla handsmidda spikar.
Farbror Olof hade alltid keps och blåskjorta och hängslen med knappar, och var mycket snäll mot den lilla flickan. Han berättade gärna historier om när han var liten på sitt breda gutamål. Historierna var spännande och flickan lyssnade gärna, även om hon ibland fick stå på andra sidan staketet då hon inte skulle skada sig.
Flickan minns tyvärr inte historierna idag, men hon minns mycket väl att hon tyckte om stunderna vid ladugården, och hon kan fortfarande minnas hans röst och den breda dialekten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar