Den lilla flickans högsta önskan var att få en egen häst. Hon hoppades och önskade att bonden Mikael eller farbror Emil skulle ha köpt en häst, kanske rentav just till henne, nästa gång hon kom till det gamla huset.
Hon rusade till ladugårdarna för att se om något av kornas bås förvandlats till en spilta, eller om någon av spiltorna i farbror Emils ladugård - för där hade det bott hästar - kanske hade en ny hyresgäst. Tyvärr var det aldrig så, men flickans mamma och pappa gjorde sitt bästa för att ordna en häst till henne, även om den inte var riktig.
Flickans häst hade ett huvud som hennes mamma tillverkat av en grön raggsocka, med små öron och man, och öron och mule förstås. En bock fick tjänstgöra som kropp, och flickans pappa gjorde en sadel av heltäckningsmatta med stigbyglar av plaströr. Svansen var av upptvinnat blått plastrep, och ju mer man borstade den desto mer lik en svans blev den. Fast den var ju blå, förstås.
Flickan vann många ridtävlingar på sin ädla springare, förmodligen tack vare att hon ryktade och matade så ihärdigt.
När farbror Olof rev den gamla ladugården fann någon av dem, flickan minns inte vem, ett gammalt träns med bett och vackra bronsplattor vid tinningarna. Flickan fick tränset, och trots att lädret var gammalt och sprött och en del av sömmarna spruckit blev det en av hennes alla käraste ägodelar. Det ligger fortfarande i en låda fullproppad med minnen, och kanske kan det få komma fram och pryda sin plats i hennes eget fina hus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar