Öppet brev till regeringen: Omfördela pengarna

Jag jobbar på ett Stort Sjukhus. Ett högspecialiserat jättestort landstingsdrivet sjukhus. I mitt arbete träffar jag  representanter för alla våra verksamheter och ser ett  genomgående problem. (Jag vill dock härmed klargöra att detta är min högst personliga åsikt och att jag skriver detta i egenskap av privatperson.)

Vi är, liksom i princip all offentlig verksamhet, belagda med sparbeting, och det vi i första hand drar in på är naturligtvis personal eftersom det kostar skjortan. Är man ett Stort Högspecialiserat Sjukhus blir den personal man drar in på inte i första hand högutbildade experter och excellenta sjuksköterskor, utan de "små människorna"; vårdbiträden, vaktmästare och andra tämligen lågutbildade men inte desto mindre viktiga personer i ett så här stort företag.

Resultatet blir att den personal som finns kvar inte har tid att göra mer än det som är absolut nödvändigt. Ingen har tid att hålla en rädd människa i handen, ingen har tid att lyssna på en orolig anhörig och ingen har tid att läsa tidningen för en blind åldring utan anhöriga.

Samtidigt försöker barnmorskan hinna bre mackor och blanda saft åt en blivande mamma, istället för att sitta fem minuter extra hos en rädd förstföderska. Specialutbildade sjuksköterskor byter landstingsrandiga gardiner i fikarummet för att de gamla är så smutsiga att de ändrat färg (sådant ingår som bekant inte i de städtjänster vi har råd att upphandla). Medicinska sekreterare byter glödlampor och installerar adventsljusstakar.

Vilket stort sjukhus jag jobbar på spelar ingen roll. När jag pratar med vårt nätverk med andra sjukhus har de det likadant.

Samtidigt ser jag i mitt flöde på Facebook unga friska ambitiösa människor oroa sig över att a-kassedagarna håller på att ta slut. Några hamnade i Fas 3 efter nyår. Andra bekymrar sig om att socialbidraget inte räcker till julklappar till barnen. Alla söker massor av jobb som de vet att de aldrig kommer att få, eftersom konkurrensen är stenhård om de få lågkvalificerade jobb som finns.

De sitter hemma framför tv:n och är olyckliga, frustrerade och uppgivna. Några blir deprimerade och får uppsöka psykvården. Några terapisamtal och ett recept på lyckopiller senare är de tillbaka framför tv:n, men blir inte gladare ändå.

Nu har jag ett förslag. Det känns inte som raketforskning, men jag bjuder på det.

Ta en del av de pengar som betalar socialbidrag och ge dem till kommuner och landsting. Öronmärk dem för tjänster som vårdbiträden, vaktmästare och fikatanter (eller fikafarbröder, för den delen).

Patienterna blir bättre omhändertagna, tryggare och sedda - och därmed friskare och det fortare. Välutbildad personal blir av med den del av arbetsuppgifterna deras kompetens vida överstiger och kan därmed ägna mer tid åt det de är bäst på - att vårda våra patienter. Kanske hinner man till och med med en patient till om dagen per verksamhet - det blir många vårdtillfällen på ett år.

Dessutom kommer en massa pigga människor ut i jobb och känner att de behövs (för det gör de!) och har ett värde. De betalar dessutom skatt och bidrar till samhället och välfärden. Även om pengen man måste ge dem i lön blir något högre än det man ger dem i bidrag får man ju faktiskt igen en del på deras skatt. Och det är ju färre som ska dela på pengarna som kommer in.

När man säger så här brukar man få svaret att "pengarna kommer från olika plånböcker". Men det gör de inte, allt är statens (och därmed våra) pengar. Kanske är det dags att skaffa bankkort, så det inte spelar så stor roll om det är mynt eller sedlar?