"OM jorden går under, kom ihåg att du älskar mig då!"

Jag har världens största arbetsplats utanför mitt fönster. I alla fall en av dem, det måste det vara. Bara från min plats bakom datorn kan jag se ett tjugotal lyftkranar, trots att det står stora hus i vägen för de flesta. Det byggs så det knakar, och varje gång man kommer till jobbet har det dykt upp ett nytt hus eller i alla fall ett par nya våningar.

Det är fascinerande att se hur fort det går att bygga så stora kolosser - samtidigt som det ändå tar så oändligt lång tid att bli färdig. Nu vet jag ju förstås att husen byggs i färdiga sektioner som bara monteras ihop på plats, och att det är inredningen och installation av infrastruktur som tar tid, men det är ändå svårt att inte imponeras.

Tänk vilken skillnad mot för hundra år sedan, eller kanske ännu hellre tusen, när ett fåtal personer själva gick ut och fällde träden, släpade hem dem, barkade och kapade och högg knutar och drog långdrag, flätade slanor, trampade lera och grävde torv, skördade näver och lade som undertak, yxade och täljde till gångjärn i trä, garvade hudar till fönster och kokade benlim.

Nu kan man bara glida in på ett byggvarhus och köpa färdiga fönster, skruva dit kompletta gångjärnssatser med elskruvdragare och slänga upp bygg-gips. Det finns särskilda dörrkarmsskruvar man kan justera i oändlighet, färdigfrästa lister, isolering på rulle och skorstensrör man bara ploppar på plats.

Kunskapen går förlorad, människan blir allt hjälplösare och vi måste ringa hantverkare för att byta en glödlampa. Det är sorgligt vart världen är på väg ...

Jag fascineras inte bara av de stora byggarbetsplatserna, utan i ännu högre grad av de gamla hantverken. Faktiskt så pass att jag utbildat mig till byggnadsantikvarie med en hel del praktik i utbildningen och forntida timmerman (vikingatid). Dessutom har jag i många år sysslat med levande historia (inriktning vikingatid) och därmed laborativ arkeologi.

Jag har bränt kalk i gammaldags kalkugn, byggt hus från träd på rot till färdigt med tak med yxan som i princip enda redskap, bränt tjära, skördat vass, slagit rep, bråkat lin, nålbundit hemspunnen ull, trampat lera och murat valv. Sjukt galet roligt och intressant. Väldigt nyttigt, och förhoppningsvis ett led i att bevara kunskap till kommande generationer. Dessutom klarar jag mig jäkligt bra i jämförelse med de flesta andra om jorden får för sig att gå under. I alla fall om det bara är infrastrukturen, och inte själva planeten.

"OM jorden går under, kom ihåg att du älskar mig då!"
Så sa min mamma en gång när vi diskuterade det här. Hon menade att hon nog behövde min hjälp. Men jag behöver hennes också, en hel del av hennes vardag på finska landsbygden när hon var liten kan  nog komma till nytta, minst sagt. Då får de helt enkelt flytta till oss på Bosarve där det finns eldstäder, egen brunn med pump och gott om plats att odla potatis.


De här två husen byggde mina kursare och jag ute på Birka 2007-2008. Vi har fällt varenda träd, plockat varenda pinne och grävt upp varenda klutt lera och torva gräs själva. Jobbigt, roligt och fantastiskt intressant.

Smedja i lerklinat flätverk (för att minimera brandrisk). Vedtak.

Smedsbostad, byggd i skiftesverk och med torvtak.