Det som är allra roligast med att sticka handledsvärmare (eller pulsvärmare eller muddar, som de också kallas) är som sagt att de blir klara fort. Men varför är det så bra då, om jag ändå stickar en till och en till och en till sedan?
Jo, för varje gång jag börjar sticka en tänker jag "men åååh, jag skulle ha stickat det DÄR mönstret i den DÄR färgen istället! ". Och stickar man då något som blir fort färdigt är det bara att testa det där mönstret i den där färgen sedan. Och det mönstret och det och det och det. Dessutom kan man leka ihop mönster för att se hur de blir. Så gjorde jag till exempel med de här två. Den gröna är helt hittepå, medan makens nya mörkblå har ett traditionellt gotländskt mönster som huvudmotiv, men bårderna är hittepå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar