Sikta mot stjärnorna

I alla fall med kikare!

Stjärnhimlen var helt sanslöst magisk igår kväll. Det var så mörkt och klart att man såg flera lager stjärnor - det är såna här kvällar man förstår varför vår galax kallas Vintergatan.

Så här ser man aldrig stjärnorna i hufvudstaden. Det är alltid för ljust från bebyggelsen runt omkring. Hade det varit torrare ute hade jag lagt mig på gräsmattan och tittat, man får svindel när man står.

När man ser stjärnorna så här inser man hur liten man är. Vilken betydelselös liten fjärt man är i ett stort universum. De är så många och så oändligt långt borta, och ändå tindrar var och en och orkar vara vacker.

Och här går vi, några miljarder små fjärtar på en enda himlakropp och tror att allting kretsar kring oss. Att det som är viktigt är att vi har det bra och kan använda hårtork och tv-spel varje dag. Men vi är så små och så oviktiga i det stora stora hela. Vi måste ta vara på vår himlakropp. Vi måste inse att vår planet hör hemma på någon annans stjärnhimmel. Och vi är skyldiga den lilla fjärten på den andra himlakroppen att se till att vi fortsätter att tindra.

Jag kände bara igen stora och lilla Karlavagnen och Orions bälte. Jag tror jag måste skaffa en karta över stjärnbilderna.