söndag 16 december 2012

Eskilstuna-jul

Igår var vi hos svärmor K och svärfar O och firade jul,  eftersom de tyvärr inte kunde komma med till Bosarve. Först var vi på ett fantastiskt mysigt ställe och åt julbord (mätt mätt mätt, varför lär man sig aldrig?), sedan hade vi liten julklappsutdelning.

Tänk att fina tomten hade kommit ihåg både blommiga träskor och den fina blommiga retroradion jag önskat mig! Tusen tack, tomten! Dessutom fick vi en dammsugartillsats som man dammsuger sot ur öppna spisen med, och en massa annat fint förstås.

Jag har bara tänkt på tandläkaren kanske tio gånger om dagen de här dagarna. Det är väldigt väldigt ovanligt. Jag måste ha haft jättetrevligt. Dessutom är jag lättad av att jag ska få drickaknark. Just nu känns det nästan okej, fast jag vet ju att det inte kommer att göra det på tisdag. Fan.


Lucka 16: Visste du att ...


... svenskarna skickade 56 miljoner julhälsningar 1999?


Posten extraanställde då 8500 personer för att hinna med att sortera och dela ut alla julkort. Numera ersätts en stor del av julkorten av digitala hälsningar, men visst är det trevligare att få ett riktigt pappersvykort i brevlådan?
Illustration: Sharon Lindberg

Att skicka julkort är ingen ny företeelse, utan härstammar från lyckönskningarna som förr delades ut vid nyår. Det första moderna, tryckta julkortet utgavs 1843 i England. I Sverige började julkorten förekomma på 1870-talet, men blev inte vanliga förrän på 1890-talet, då Jenny Nyström gjorde julkorten populära, och då främst i städerna och de borgerliga kretsarna. Traditionen att skicka julkort blev allmän ungefär 1910.


Världens minsta julkort var ett risgryn som sändes till prinsen av Wales 1929. Förutom adressen hade avsändaren även lyckats få dit en hälsning och en handtecknad bild. 

Världens största julkort sändes 1968. Det var 9 600 meter långt, vägde 2 ton och skickades från hemvändande amerikanska soldater till kamraterna i Vietnam. Hälsningen levererades i form av en pappersrulle och flögs ner med ett specialchartrat plan. 

lördag 15 december 2012

Låt oss tala om fobier

"- Men ryck upp dig nu. "
"- Ta dig i kragen."
"- Är det inte dags att växa upp nu?"
"- Tänk rationellt!"

Det här är sånt jag får höra när jag berättar om min tandläkarskräck. Eller "tandvårdsrädsla" som man tydligen ska säga, eftersom det ju "inte är någon som är rädd för tandläkaren, utan det de gör" (det är dock inte sant, eftersom jag är övertygad om att man inte blir tandläkare om man inte i grund och botten och sitt djupaste inre är en ond och sadistisk människa).

Alla som har en fobi, och då menar jag en riktig fobi - inte att man tycker det är obehagligt med småkryp, vet att det här inte bara är helt meningslösa "råd", utan till och med nedlåtande, nedsättande, hånfulla, korkade, naiva och ganska elaka uttalanden. 

Alltså, jag är ju för fan ingen korkad människa! Jag är en intelligent, logisk och rationell människa som vet mycket väl att ingen har dött av att gå till tandläkaren. Att det blir värre ju längre man väntar. Att blodet inte kommer att spruta, att tandläkare är välutbildade och vet vad de gör, att de inte egentligen är där för att göra dig illa. Det vet jag. I alla fall när jag lugnt och sansat för en rationell konversation om tandläkare.

Problemet är att allt det där är fullständigt försvunnet när jag väl måste gå till tandläkaren (och då menar jag verkligen måste, annars finns det inte på världskartan).

Det går inte att förklara hur det känns då, har man inga fobier kan man omöjligt förstå. Men jag ska försöka (och kom nu ihåg att en fobi per definition är fullständigt irrationell) genom att berätta vad som hände i torsdags morse - och försöka beskriva genom exempel hur det känns.

I onsdags kväll när vi åt bet jag till om något hårt. Det gjorde ont som fan, och paniken slog direkt ett järnband om bröstet. Jag vågade knappt känna efter med tungan, men efter en del trevande känns tanden ändå hel. Jag tuggade vidare på andra sidan lite försiktigt och hoppades fåfängt på en nerv i kläm.

På torsdag morgon, precis när jag kommit fram till jobbet, tog jag ett tuggummi. Direkt kände jag att en del av tanden flyttade sig när jag tuggade och det gjorde vansinnigt ont. Jag grävde darrande upp telefonen och ringde hem. "- Tanden är av, tanden är av".

Faller ihop över en bänk och gråter hysteriskt, lämnar över luren till kollegan L. Kan inte prata längre. Maken kastar sig i en taxi och följande händer i mitt huvud:Jag måste gå till tandläkaren. Jag har inte varit där på tretton år, men nu kommer jag inte undan längre. Och hos tandläkaren händer det här:

Valfritt världens-ondaste-monster-ur-den-läskigaste-skräckfilm-du-sett kommer att spänna fast mig i en stol och ställa en enorm blyklump på min bröstkorg så jag inte kan andas. Med lugnande ord som "Det är ingen fara, det kommer att gå bra det här, det gör inte alls ont" tornar sedan monstret upp sig över mitt ansikte med en meterlång spruta med en centimetertjock nål som trycks igenom käke och kind och rakt ner i stolen under mig. Gärna flera gånger. 

En enorm sugande slang stoppas sedan in för att sakta men bestämt suga loss din tunga och kanske också delar av kinderna, medan en sylvass krok jobbar frenetiskt för att slita bort ditt tandkött bit för bit och peta och skrapa bort dina tänder, lite i taget. En borr ska sedan gräva sig ner till tändernas nerver för att sedan gräva runt i pulpan. 

Målet för monstret är att sakta men säkert avlägsna delar av din kropp, så långsamt och smärtsamt som möjligt. Att tortera och lemlästa och skada och förnedra och våldföra sig på. Sedan ska du dö. Men först ska du plågas. Så mycket och länge som möjligt. 

När man har en fobi antar det man är rädd för helt orimliga proportioner. Det är inget man väljer eller hittar på själv, det är ditt undermedvetna som av en eller annan anledning signalerar "FARA!" och gör sitt yttersta för att du ska fly, fly, fly. 

Att då medvetet istället gå emot faran, sitta och vänta på den, sitta i monstrets väntrum för att sedan frivilligt gå in och sätta dig i hans tortyrstol, det är inget man bara "rycker upp sig" och gör. Inget man resonerar kring eller tänker att man kanske borde göra oftare, kanske rentav en gång om året. 

När monstret står redo med vässade verktyg, glödande ögon och blodiga tänder tänker man inte lite rationellt att man inte alls kommer att dö. Man är övertygad om att man kommer att dö. 

För mig är ett tandläkarrum en tortyrkammare, bebott av ett medeltida monster som lokalbefolkningen måste offra oskyldiga till med jämna mellanrum för att det ska lämna byborna i fred. Och nu är det min tur att bli kastad till monstret.

Lucka 15: Visste du att ...


... det sägs att polkagrisen uppfanns av en präst på 1670-talet för att barnen skulle orka vara tysta och sitta stilla under långa mässor i kyrkan?

Det fanns visserligen en uppsjö av hårt godis som skulle räcka länge att tillgå, men prästen tyckte dessa sötsaker kändes lite ogudfruktiga. Han funderade både länge och väl och kom till slut fram till, att om man avslutade de sedvanliga mintstängerna med en liten böj såg de ju faktiskt ut som herdestavar, och sådana var mer värdiga att avnjutas i kyrkan.


Illustration: Sharon Lindberg

Denna praktiska lilla krok gjorde även polkagrisarna idealiska att hänga i julgranen när den gjorde sitt intåg som populärt julattribut och blev därmed kommersialiserade och började massproduceras. Polkagrisstängerna var dock helt vita ända fram till på 1920-talet, då den klassiska röda randen lades till. Även här finns en sägen, nämligen att det vita skulle symbolisera Kristi kropp och det röda Kristi blod, men mest troligt är det nog trots allt att det helt enkelt bara såg roligare ut.

Hittills har inte polkagrisen varit något direkt klassiskt inslag på de svenska borden med julgotter, men för varje år som går blir den mer och mer populär även här.

fredag 14 december 2012

Lucka 14: Visste du att ...


... Charles Dickens’ "A Christmas Carol" filmatiserades första gången redan 1901?


Illustration: Sharon Lindberg
Sedan dess har den dykt upp på vita duken i över hundra olika versioner och gjorts för TV och som tecknad film i otaliga varianter. Huvudpersonerna har bytts ut mot muppar, disneyfigurer och moderna chefer på miljarddollarföretag, men budskapet har varit detsamma som i Charles Dickens’ omåttligt populära saga som publicerades en vecka före jul 1843. Han började skriva den för att han var i ett desperat behov av pengar, men vartefter historien tog form i hans huvud blev han mer och mer engagerad, för att slutligen sömnlös vandra på Londons gator nätterna igenom och fundera.

Dickens bestämde också att boken skulle ha en stilig framsida med guldtryck på och innehålla fyra teckningar som färglagts för hand. Sist men inte minst bestämde han, påverkad av sin egen sorgliga saga som trots allt hade ett lyckligt slut, att boken inte skulle kosta mer än 5 cent så att alla, fattig som rik, skulle ha råd att köpa den.

torsdag 13 december 2012

Lucka 13: Visste du att ...


... man på 1800-talet trodde att Lucia var Adams första hustru och mor till alla underjordiska varelser?


Illustration: Sharon Lindberg

Legenderna och myterna kring Lucia är många och än fler var de förr. Man trodde till exempel att natten mellan den 12 och 13 december var årets längsta, och att både människor och djur därför behövde något extra för att klara sig genom natten. Djuren fick en extra fodergåva, till exempel ett fång ängshö eller en extra skopa havre, och människorna skulle ha lussebiten och lussesupen när de utfört de julförberedelser som vanligtvis avslutades just under lucianatten. 

På Luciadagen fick inget arbete utföras, då kunde man bli straffad av de onda makter som troddes vara i farten, och barnen hölls inomhus för att inte råka ut för Lucias trollkonster. Man trodde att Lucia var att jämställas med självaste Lucifer eller att "Lussi" var en häxa eller ett troll.


Det luciafirande vi har idag uppkom under den senare hälften av 1700-talet, dock bara i högreståndsmiljö men blev inte vanligt i Sverige förrän tidigt 1900-tal. Som så många andra seder tror man den har sitt ursprung i Tyskland, där Jesusbarnet var julklappsutdelare och gestaltades av en liten vitklädd flicka med en ljuskrans som en gloria runt sitt huvud.

onsdag 12 december 2012

Lucka 12: Visste du att ...


... ett kilo saffran kostar lika mycket som 700 kilo kanel?

Enligt Jan-Öjvind Swans bok "Mathistorisk uppslagsbok" började bagaren Mårten Kemmecker i Stockholm baka bröd med denna dyrbara krydda på 1650-talet, det vill säga föregångaren till våra lussekatter.

Saffran har dock inte bara använts till bröd och matlagning, under antiken användes den mer till färgning av kläder, i parfym och i badvattnet och drottning Kleopatra hade saffran som ögonskugga.

Illustration: Sharon Lindberg

Saffran tillverkas av saffranskrokusens blomma. Varje blomma har en orangeröd pistill som delar sig i tre grenar och varje gren har ett så kallat "märke" i toppen. Det är det lilla märket som saffranskryddan består av och för att få ihop till den lilla påsen på ett gram vi köper i affären behövs 75 blommor. Det blir ungefär 160 000 blommor på ett kilo saffran! Dessutom blommar den bara i slutet av oktober och märkena måste plockas ur blomman i gryningen, eftersom blomman vissnar vid soluppgången. Man torkar sedan blommorna i ett dubbelt tygsåll och vänder dem över glöd i ungefär tio minuter. Inte konstigt att saffran är så dyrt!



tisdag 11 december 2012

Lucka 11: Visste du att ...


...  man i mitten av julgröten hade en "smörhåla" som man ibland kompletterade med brännvin?

Risgrynsgröt var inte helt vanligt förrän en bit in på 1900-talet, eftersom risgryn var ganska dyrt. Tidigare åt de flesta gröt kokad på korngryn, rågmjöl eller havregryn då detta var billigare, men till julgröten användes finare korn eller mjöl än till vardags, så kallad "vitgröt".

Illustration: Sharon Lindberg
Gröten dekorerades med kanel eller peppar och serverades i en stor skål som placerades mitt på bordet ochur vilken var och en åt direkt med sin slev. Husbonden skulle naturligtvis börja, men ingen fick äta förrän de läst upp ett rim, som kunde handla om gröten eller något annat, till exempel julbordets rikedom respektive armhet eller hemlig kärlek. Rimmade man inte fick man inte heller någon gröt, utan de andra vid bordet slog bort sleven tills man hittat på ett mer eller mindre lyckat nödrim.

Seden med mandeln i gröten lever kvar än idag, även om man tog den på något större allvar förr. Den som fick mandeln skulle bli gift under året som följde. En del ungdomar hoppades innerligt att de skulle få den medan andra hellre ville slippa, men gemensamt för dem alla var att man noga vaktade varandra, så att den som fick mandeln inte skulle tugga i sig den och låtsas som ingenting ...

måndag 10 december 2012

Julstökar och bökar - bara två veckor kvar

Fast bara i tanken, tyvärr. Förkyld så där som bara män blir (och så jag, förstås) ligger jag nerbäddad i soffan och tittar på Albert & Herberts julkalender och snyter upp ohemula mängder näsdukar.

Två veckor till julafton idag. Jag har verkligen inte tid att vara sjuk, jag måste baka pepparkakor och göra köttbullar och köpa hyacinter och julklappar och ... Oj, jag blev matt av bara tanken. Jag tror jag sover en stund istället.


Lucka 10: Visste du att ...

... julbocken härstammar från den gamla nordiska gudavärlden där Tor red på sina bockar?

Illustration: Sharon Lindberg
Julbocken är en av våra allra äldsta julsymboler och härstammar från förr i tiden då utklädningsupptåg var vanliga i ungdomens julfirande. En person klädde ut sig till bock, varpå man drog runt bland gårdarna och framförde ett enklare skådespel eller sjöng någon julbocksvisa. Som belöning fick man mat eller dryck till ett gille som sedan hölls i mellandagarna. På 1800-talet blev bocken tomtens föregångare som julklappsutdelare i de svenska borgerliga hemmen.

Man tror att julbocken av halm "föddes" i Sverige, men det gjordes julbockar även i Danmark i forna tider. Där försvann traditionen under en period och återinfördes från Sverige på 1940-talet. Överallt i världen har man använt halm till nyttiga ändamål och i allmogehemmen i Norge, Danmark och Sverige var det väldigt populärt att arbeta med halm.


Redan under 1700-talet tillverkade man saker i halm, i synnerhet i samband med de traditionella högtiderna. Då sädesslagen i årtusenden gett oss "vårt dagliga bröd", har de varit självklara material i olika hedniska och kristna ritualer, exempelvis i tillverkningen av fruktbarhetssymboler.