"- Men ryck upp dig nu. "
"- Ta dig i kragen."
"- Är det inte dags att växa upp nu?"
"- Tänk rationellt!"
Det här är sånt jag får höra när jag berättar om min tandläkarskräck. Eller "tandvårdsrädsla" som man tydligen ska säga, eftersom det ju "inte är någon som är rädd för tandläkaren, utan det de gör" (det är dock inte sant, eftersom jag är övertygad om att man inte blir tandläkare om man inte i grund och botten och sitt djupaste inre är en ond och sadistisk människa).
Alla som har en fobi, och då menar jag en riktig fobi - inte att man tycker det är obehagligt med småkryp, vet att det här inte bara är helt meningslösa "råd", utan till och med nedlåtande, nedsättande, hånfulla, korkade, naiva och ganska elaka uttalanden.
Alltså, jag är ju för fan ingen korkad människa! Jag är en intelligent, logisk och rationell människa som vet mycket väl att ingen har dött av att gå till tandläkaren. Att det blir värre ju längre man väntar. Att blodet inte kommer att spruta, att tandläkare är välutbildade och vet vad de gör, att de inte egentligen är där för att göra dig illa. Det vet jag. I alla fall när jag lugnt och sansat för en rationell konversation om tandläkare.
Problemet är att allt det där är fullständigt försvunnet när jag väl måste gå till tandläkaren (och då menar jag verkligen måste, annars finns det inte på världskartan).
Det går inte att förklara hur det känns då, har man inga fobier kan man omöjligt förstå. Men jag ska försöka (och kom nu ihåg att en fobi per definition är fullständigt irrationell) genom att berätta vad som hände i torsdags morse - och försöka beskriva genom exempel hur det känns.
I onsdags kväll när vi åt bet jag till om något hårt. Det gjorde ont som fan, och paniken slog direkt ett järnband om bröstet. Jag vågade knappt känna efter med tungan, men efter en del trevande känns tanden ändå hel. Jag tuggade vidare på andra sidan lite försiktigt och hoppades fåfängt på en nerv i kläm.
På torsdag morgon, precis när jag kommit fram till jobbet, tog jag ett tuggummi. Direkt kände jag att en del av tanden flyttade sig när jag tuggade och det gjorde vansinnigt ont. Jag grävde darrande upp telefonen och ringde hem. "- Tanden är av, tanden är av".
Faller ihop över en bänk och gråter hysteriskt, lämnar över luren till kollegan L. Kan inte prata längre. Maken kastar sig i en taxi och följande händer i mitt huvud:Jag måste gå till tandläkaren. Jag har inte varit där på tretton år, men nu kommer jag inte undan längre. Och hos tandläkaren händer det här:
Valfritt världens-ondaste-monster-ur-den-läskigaste-skräckfilm-du-sett kommer att spänna fast mig i en stol och ställa en enorm blyklump på min bröstkorg så jag inte kan andas. Med lugnande ord som "Det är ingen fara, det kommer att gå bra det här, det gör inte alls ont" tornar sedan monstret upp sig över mitt ansikte med en meterlång spruta med en centimetertjock nål som trycks igenom käke och kind och rakt ner i stolen under mig. Gärna flera gånger.
En enorm sugande slang stoppas sedan in för att sakta men bestämt suga loss din tunga och kanske också delar av kinderna, medan en sylvass krok jobbar frenetiskt för att slita bort ditt tandkött bit för bit och peta och skrapa bort dina tänder, lite i taget. En borr ska sedan gräva sig ner till tändernas nerver för att sedan gräva runt i pulpan.
Målet för monstret är att sakta men säkert avlägsna delar av din kropp, så långsamt och smärtsamt som möjligt. Att tortera och lemlästa och skada och förnedra och våldföra sig på. Sedan ska du dö. Men först ska du plågas. Så mycket och länge som möjligt.
När man har en fobi antar det man är rädd för helt orimliga proportioner. Det är inget man väljer eller hittar på själv, det är ditt undermedvetna som av en eller annan anledning signalerar "FARA!" och gör sitt yttersta för att du ska fly, fly, fly.
Att då medvetet istället gå emot faran, sitta och vänta på den, sitta i monstrets väntrum för att sedan frivilligt gå in och sätta dig i hans tortyrstol, det är inget man bara "rycker upp sig" och gör. Inget man resonerar kring eller tänker att man kanske borde göra oftare, kanske rentav en gång om året.
När monstret står redo med vässade verktyg, glödande ögon och blodiga tänder tänker man inte lite rationellt att man inte alls kommer att dö. Man är övertygad om att man kommer att dö.
För mig är ett tandläkarrum en tortyrkammare, bebott av ett medeltida monster som lokalbefolkningen måste offra oskyldiga till med jämna mellanrum för att det ska lämna byborna i fred. Och nu är det min tur att bli kastad till monstret.
