... en liten liten flicka som kom till ett 198 år gammalt hus. Flickan var bara någon månad gammal första gången de träffades, men skulle komma att följa huset i många år.
Varje sommar återvände flickan till huset, i början med sin mamma och pappa, men senare även med sin farfar eller farmor. Farfar var sjukskriven i långa perioder och farmor var lärare, så flickan kunde spendera ganska mycket tid i huset.
Det stora gamla kalkstenshusets breda golvtiljor hade sakta slitits ner till en sammetslen, vacker yta, snäll mot bara, sommarbruna barnafötter, och de vackra spegeldörrarna hade öppnats och stängts så många gånger att färgen nötts av kring handtagen. I köket fanns ett skafferi så stort som Narnia, i alla fall kändes det så för en liten liten flicka, och gömde äggen flickan försiktigt plockat i grannens hönshus. Ibland stod där också ett turkost durkslag i plast, fyllt med solmogna jordgubbar. Vilken skatt!
I köket stod en gammal vedspis, och när vädret var ruggigt kokade flickan och hennes farfar gröt på den i skenet av en fotogenlampa. Gröten åts sedan med träslev, precis som förr i tiden. I alla fall var det flickans övertygelse att det var så man levde, och flickans farfar spelade med. Än idag är flickan mycket intresserad av hur folk levde förr i tiden, även om huset nu hunnit bli 234 år, och flickan får äta sin gröt i ett annat hus.
Till gröten serverades mjölk ur en vacker blekgul porslinskanna. När flickan blivit lite äldre än första gången huset träffade henne var det hon som hämtade mjölken i den andra grannens bondgård. Hon minns än idag hur tungt mjölkspannet var, och hur oändligt stor grannens fruktträdgård kändes när hon skulle bära det hem.
Varje morgon och varje kväll arbetade flickan i grannens ladugård. Till hennes sysslor hörde att ge kalvarna mat, och hon kände sig mycket viktig. Inte en enda gång slog henne tanken att någon annan skulle ge kalvarna mat om hon inte kom, så hon inställde sig pliktskyldigt i ladugården. Inte för att hon kände sig tvungen, utan för att det var hennes ansvar, och för att hon älskade varje sekund bland djuren. Kornas idisslande, mjölkmaskinernas rytmiska sugande, doften av kor, hö och spenvarm mjölk.
De små kalvarna fick suga på flickans fingrar, och ibland kändes det som om hela armen skulle följa med in. De stora tjurarna fick suga på bondens fingrar - och då följde hela armen med in!
Bonden hette Mikael, och var världens snällaste. Han fick tidigt ta över gården tillsammans med sin mamma eftersom pappan dog i en fiskeolycka. Han hade stor näsa, krulligt hår och var alltid glad. Flickan fick åka med i traktorn när han skulle slå hö eller skörda ensilage, och hon var som mycket liten flicka mycket kär i bonden. En gång, när hon precis anlänt till det gamla huset, blev hon så glad att se honom att hon rusade fram, omfamnade hans ben (för längre nådde hon inte) och frågade om de skulle gifta sig. Flickan minns inte idag vad han svarade, bara att han inte fick henne att känna sig dum eller generad.
Flickans historia med huset fortsätter, men det var så här allting började. En liten flicka, ett stort gammalt hus, soliga somrar, vänliga grannar, idisslande kor och bruna fötter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar