I have a confession to make ...

Som ni vet samlar jag på pelargoner. Efter en dust med pelargonbakterios för ett knappt år sedan tvingades jag börja om med min samling, och hade i slutet av sommaren ungefär 120 sorter.

De flesta övervintrar hos pelargondrottningen Zumra på Sutarve Handelsträdgård, som har världens största pelargonsamling. Ungefär 15-20 stycken som jag var extra rädd om valde jag att ta hem. Inte för att jag inte trodde att Zumra skulle ta väl hand om dem, utan mest för att jag skulle ha några stycken hemma att njuta av under hösten och våren (under vintern är pelargoner inte mycket att hänga i julgranen). Dessutom var jag lite orolig att några av vildpelargonerna inte skulle klara de 4-8 plusgrader som råder i växthuset, eftersom de flesta vildpelargoner kommer från Sydafrika.

Det var dumt av mig, kan jag säga så här med facit i hand. Särskilt vad gäller de lite dyrare pelargonerna som kan vara svåra att få tag i. Härom veckan, strax innan jag var hos företagshälsovården, pratade jag med mamman i telefon. Jag vankade omkring i lägenheten, och insåg plötsligt att nästan alla pelargoner (utom två) i mina fönster var döda. Inte bara lite tråkiga och trötta, utan stendöda. Förra året hade de dött, trots mina enträgna försök att hålla liv i dem. Mer vatten, mindre vatten, mer ljus, annat fönster, extra lampa … Allt beroende på bakteriosen, så allt förgäves. I år hade jag inte ens märkt att de hade dött. 

Faktum är att de fortfarande står kvar i mitt fönster. Döda. För att jag inte ens sett dem på flera månader. Det var då någonstans jag insåg att jag verkligen inte mår bra. Och jag orkade inte ens kasta ut dem. Jag blev bara ledsen. Har jag riktig tur kastar sonen och maken ut döingarna nu. Så jag slipper påminnas om det när jag kommer hem. Slipper påminnas om att jag inte ens brydde mig om mina bebisar.