Det är torsdag. En helt vanlig helgfri torsdag i februari. Alla är på jobbet utom jag. Jag dricker kaffe och stirrar på en avslagen tv och känner mig som en förrädare.
Det är ju precis lika mycket att göra på jobbet fast jag inte är där. Bara mindre folk som kan göra det. Och dessutom är det folk som inte varit med i det här projektet från början - knappt ens på slutet faktiskt. E har bara jobbat hos oss några veckor och M har varit hemma med bebis under i princip hela projektets gång.
Att bli sjukskriven för att man har så mycket att göra att man inte mäktar med är ju på sätt och vis bra. För den som blir sjukskriven, vill säga. För dem som blir kvar blir det ju bara värre. Det kommer att bli svårt att koppla bort jobbet, i alla fall till en början. Jag kommer att tänka på mina stackars kollegor ofta och mycket och ha dåligt samvete. Men det är bra och duktiga och kompetenta kollegor. Som jag sa till mamman igår: jag sprang tills det kom någon jag visste skulle ta stafettpinnen och förvalta den väl. Sedan orkade jag inte springa längre.
Jag förstår dig så väl.
SvaraRaderaSe det istället positivt. Nu finns du där att ringa upp om det krisar till sig. Hade du jobbat på ett tag till hade du kanske hamnat som ett paket instängt i sovrummet ett halvår utan att klara vare sig ljus eller ljud. Det hade vare sig gagnat dig eller dina kollegor. Som läget nu är har du chans att snart var tillbaka och avlösa dem. Vägen från paket till arbetsplats är väldigt lång, väldigt mycket längre än den du ha nu.
Ta den här chansen, ja se det här som en chans - ett guldläge - att verkligen varva ner, beställa lite fröer, planera trädgården och köksträdgården i ditt älskade Bosarve, fundera på ditt liv, din framtid. Så småningom kan du kanske orka fundera ut sätt att förenkla arbetet på jobbet för dig och dina kollegor.
Den här tiden är inte bortkastad, den är insamlad.
KRAM