Nu har jag bara några skälvande sidor kvar av boken jag läser just nu, "Dykaren" av Håkan Östlundh. Jag har haft svårt att lägga ifrån mig den, även om storyn i del två i serien om den till Gotland inflyttade polisen Fredrik Broman faktiskt inte alls är lika bra som den första, "Släke".
Men den här utspelar sig nästan uteslutande på platser där jag är väldigt hemtam av olika anledningar, både platserna i Stockholm och på Ön. Bokens huvudperson (förutom polisen), i alla fall till en början, bor i huset jag hade utsikt över när jag flyttade ihop med sonens far. Hennes promenader går över stranden jag spenderat många långa sommarlov på och slutar där alla Slite-snorisar firat Valborg åtskilliga gånger.
Hennes bror bor i Stånga, där vårt fantastiska Bosarve ligger, offret har en lägenhet precis vid Fridhemsplan som jag ofta passerar på väg till underleverantörerna på jobbet, offrets syster bor i det miserabla miljonprogram i Sollentuna där jag bodde ett år med Christer Pettersson som enda svenska granne och upplösningen utspelar sig på Närsholmen - världens vackraste plats, där maken friade till mig en solig dag i juni 2010.
Så även om boken inte riktigt är lika bra som den första är den hemma på så många plan. Fascinerande - och lite läskigt!
Häftigt!
SvaraRaderaDet är alltid en lite extra krydda när man känner igen sig i en boks miljöer.
Häftigt på gränsen till läskigt, till och med! =)
Radera