Det är nu man längtar hem som mest.

Jag längtar sällan hem till Ön så mycket som jag gör i november och mars. Men det är aldrig då folk frågar om jag längtar hem.  Det förväntas jag göra i maj och juni och juli, när det är varmt och grönt och vackert.  Visst längtar jag då också - det gör jag ju alltid-, men det är nu det är värst.

När löven fallit av träden, det är mulet och regnigt och lerigt och smutsigt och fult. Även då är ju Gotland vackert, de vita kalkstenshusen tronar majestätiskt mot plöjd svart jord, de vindpinade, knotiga träden ömsom sträcker sig mot, ömsom hukar sig under en dramatisk himmel och havet kastar sig mot steniga stränder och är en hel symfoni av smaragdgrönt, djupaste blått och svarta djup.

Då, precis då, när Gotland bjuder på dramatik och hela världen är som en tavla, då är storstaden som allra fulast. Betong, asfalt, byggarbetsplatser, bilar, avgaser, skräp i alla diken. Oktober är okej med brinnande träd och i december kan man fokusera på folks pyntade fönster, men november är bara ... fult.

I maj och juni och juli är vädret vackert även i storstaden. Träden grönskar, blommorna sträcker sig mot en blå himmel och folk klär sig i färgglada kläder. Då är till och med vårt miserabla miljonprogram nästan trevligt.

Men nu. Nu längtar jag hem.