Vad fan håller vi på med?!

Det är en fråga som oftare och oftare passerar i mitt huvud. Den stannar allt längre allt oftare också. När jag sprungit till bussen, missar pendeltåget med sju sekunder, ser baklysena retfullt blinka åt mig när tåget rullar ut från perrongen precis när jag kastar mig ut genom dörrarna med andan i halsen.

När jag sedan stått i regnet och väntat i en kvart på nästa och kliver på ett smockfullt tåg, spänner ögonen i en tonring som egentligen är för gammal för att inte veta bättre än att sitta med skorna på sätet och mummelryter "Ursäkta!" för att få sitta på ett skitigt säte den dryga halvtimmen till jobbet, nerklämd bland stressade, irriterade människor som luktar surt, kaffeandedräkt och alldeles för mycket billig parfym.

Eller när någon ramlat och gjort sig illa och människor gör sitt yttersta för att låtsas som om de inte ser, eller när man ställt saker i garaget och åkt upp för att hämta resten och det första är borta när jag kommer tillbaka tre minuter senare. Jag hade förvisso släpat ner det för att det ska slängas, men det kunde ju inte den som tog det veta.

Då sitter jag här och funderar på vad fan jag håller på med. Om jag lyckas hålla kvar tanken när folk pratar alldeles för högt om alldeles för personliga saker i mobilen, drar in snor eller harklar upp lungorna (ibland har jag lust att köpa en hel pall pappersnäsdukar och dela ut på tåget. Tyvärr skulle folk inte fatta vinken).

Då funderar jag på vad jag gör här. Varför jag rusar i samma tempo, trängs i trafiken och affärerna, köper svensk gurka som åkt till Holland för att bli inplastad och sedan tillbaka och tillbringar kvällarna framför dumburken i miljonprogrammet.

Varför sitter jag inte framför brasan och stickar i stället? Odlar min egen gurka i växthuset, tar en runda i trädgården och ser efter vad som är färdigt när jag funderar på vad jag ska laga till middag, dricker morgonkaffet på verandan ackompanjerad av fågelkvitter i stället för på balkongen ofrivilligt tjuvlyssnande på när grannarna på alla håll skriker åt varandra eller sina barn?

Jag har ju en veranda. Jag har en trädgård, fågelkvitter och kakelugnar. Jag har hemodlat och närproducerat och en ladugård full med glada grisar på min egen gårdsplan.

Jag har fantastiska grannar som håller ett öga på vårt fina hus, som kommer med famnar fulla med zucchini från sin egen trädgård, som vattnar de nyplanterade rosorna och drar ut soptunnorna till vägen när det inte är hämtning förrän tre dagar efter vi åkt hem. Jag har en liten närbutik där personalen vet vem jag är och tar hem det jag vill ha om de inte redan har det, och som har en liten radio i pantrummet - och ingen har stulit den än.

Så vad gör jag här? Enkelt. Mitt jobb är här, och där finns det inga. Det har inte alls med att göra att det är för dåligt betalt på ön eller att färjepriserna är för höga. Det är ju nu jag lider av färjepriserna. Och jag skulle gladeligen gå ner i lön med många tusenlappar.

Livskvalitet är värt så galet mycket mer än pengar.

Så vad fan håller vi på med?!